Aftonbladet – 20 juli 1868, sida 2

yrke och förtjenade tillräckligt både för sig och mostern. Är du sjuk? tillade hon. Nej. Ledsen då? Nej. Det var ett nej som lät precist som ja, lilla Eva. Jaså. Nej, det är då riktigt roligt att tala med dig nu för tiden, sade Sofie skrattande; du har blifvit så språksam och glad så det är en lust åt. Intet svar. Du må säga hvad du vill, Eva, men sjuk är du, till själen eller till kvoppen, eller båda delarne. Hvarken det ena eller andra, svarade Eva litet skarpt och lemnade rummet. Det här begriper jag ej, sade Sofie och skakade på hufvudet. Ja, kära du, det är ej godt att förstån, svarade madam Dahl med en suck. Hör på, moster lillan, sade Sofie, som redan länge haft tillåtelse att använda denna förtroligare benämning; här är något alldeles på tok, och det blir inte rätt igen förrän jag blandar mig deri, det ser jag tydligt. Lat mig bara veta huru sakerna stå och så skall jag straxt nysta upp den trassliga härfvan. Ja, visste jag att du det kunde, så... Det kan jag visst; se; ni andra, som kunna gå på edra egna ben, ni fråga ej efter huru många och långa omvägar pi gå, och så gå ni der och spatsera så att ni aldrig komma fram. Men Je deremot, som ej kan komma ett steg utan de härs, sade Sofie och pekade på sina kryckor; sjag går alltid kortaste vägen och jag kommer också alltid irättan tid precist dit jag vill. i AJay du her konske iote så orätt, ATS