Aftonbladet – 18 juli 1868, sida 3

LITTERATUR TIDNING. Innehåll: Björkman, Handbok I skogsskötsel. — B er gstrand, Chronologisk handbok i kristna kyrkans hisloria. — Kastman och Brunius, Verldshistoriska bilder. — Litteraturoch konstnotiser. Ilandbok i Skogsskötsel af C. A. T. Björkman med 75 i texten intryckta träsnitt. (StockP. A. Norstedt Söners förlag. 305 sid. 8:o. Pris 2 rdr 75 öre.) Det är icke länge sedan man i Sverge ansåg skogen böra sköta sig sjelf — der man icke genom kitsligt och fiendtligt sätt skadade och förstörde honom. Den förste svensk som med nit omfattade detta för landet så vigtiga ämne var Ström. Hans lilla handbok Vägledning i Skogshushållningen var ett bevis på hans nit. Planteringarne bevisade mera, De lefva nu efter honom, En senare tid har börjat med allvar behandla detta ämne. Vi hafva egentligen af tyska forstmän blifvit väckta till större uppmärksamhet på den vigtiga saken. En Öbbarius har skrifvit gagnande i ämnet, äfvensom praktiskt gifvit exemplet. Sedermera hafva flera forstmän blifvit inkallade för att ordna skogsväsendet på större egendomar. Norrlands ökade seglationsfrihet, som föranledde stor och omedelbar export ar trävaror, bidrog i det praktiska och i stort att leda eftertanken till det vigtiga ämnet, skogens vårdande och behandling. Slutligen bar inrättandet af en läroanstalt i denna väg (skogsinstitutet) utspridt både hägen för Skogsskötsel och insigt om dess rationella utförande. Ett bevis på detta nit föreligger oss i det här ofvan omnämnda arbetet, Man kunvde kanske undra öfver att boken börjar med en afhandling om Skogsajverkning, men man får genast den förklaringen att återväxten genom naturens åtgärd är helt och hållet beroende derof att för återväxten gynnsamma för. hållanden framkallas genom afverkningen. — Med skogsafverkning förstås skogeus fällande på ett sådant sätt, som underlättar naturens sträfvande att åstadkomma ny skog i den föras ställe. Skogsodling är uppdragandet af skog förmedelst frösådd ur hand eller genom plantering. Då vi här kommit till denna punkt må vi något afvika ifrån författarens tankeföljd, men förmodligen icke emot honom och hans åsigt. Man har mycket känslofullt eller trotsigt påstått att staten icke eger rätt att blanda sig i den enskildes ekonomi. Detta påstående är grundlöst och utgår ifrån individualismens ståndpönkt. Hvad som befordrar samhällets bästa, är rätt; och när den enskilde vill våldföra naturen, till men för efterkommande och hela samhället, då inträder det vilkor, hvarunder statens inblandning bör komma i fråga. Ett sådant fall förekommer då en vinglande skogsegare eller uppköpare afflår en skogsvidd och sedermera lemnar den åt sitt öde att af sol och luft förbrännas så att ingen skogsplanta derefter uppkommer; utan den plundrade trakten eller orten, gräsgången med dåliga växter, hindrar skogsfröet att der kunna fatta rot (om fröträd möjligen finnas i närheten) eller hela orter, sådana som en del af Halland och de 3. k. Svältorna, för långa tider förblifva en ödemark. Efter detta vilja vi säga, att staten icke bör förneka den enskilde att borthugga sin skog, men han bör i stället åläggas att genom frösäådd ställa så till, att en återväxt der uppstår, sådan att inom fem år en viss mängd plantor räknade per qvadratfamn eller tunnland såsom minimum der stå friskt växande, vid äfventyr af högst känbara böter. Vi återkomma till den lärorike författarens arbete. Först afhandlas högskogens företräden; dernäst göres en jemförelse mellan trakthuggning och blädning. Sättet för huggningen i atseende på dess riktning, såsom beroende af de för trakten rådande vindarne, hvarvid vindfällenas läge utgör en god antydning för den som icke närmare är bekaut med ortens förhållanden. En teckning antyder bestämdt huru hoggningen bör anställas, såväl i nyssmnda afseende som i afseende på deras form. Likaså antydes på samma ställe huru mycket man bör tillåta sig att hugga. I afseende på omloppstiden skulle vi vilja tillåta oss ätt nodsätta författarens perioder ill 60 år för kolskog. Man har sett stälen i mellersta Sverge kolas två gånger inom lenna tid, visserligen med stammar på 6 å 3 tum vid roten, men tätt växande, så att man snart nog på ett sådant fält tår en mila ippsatt: Det kan ju vara ovisst, hurvvida