Aftonbladet – 18 juli 1868, sida 2

Skuggor och dagrar i bref från Finland. L Det har väl händt en och hvar att nåsongång hafva lidit af denna qvalfulla lomning, då drömmen tyckes vilja in.räkta på verklighetens område, tills ändtigen, de reagerande lifsandarna med ett djupt undetag skaffa sig den stygga maran från valsen. Ett sådant tillstånd hämmar för det ärvarande blodeirkulationen hos ett helt folk — det finska; men det sker icke genom en lröms oklara fasor, det är denna gång en grym rerklighet, som med den naknaste gräslighet ifverträffar den mest utsväfvande fantasis inillningsfoster. Våren har kommit och nauren vaknat, men öfver allt ser man ännu meniskorna med blicken slö, lik sömngångarens, anka fram på vägar och stigar, utan mål, itan kraft, utan hopp. Min afsigt är dock j pu att gifva ens en flygtig skildring af vilt det förfärliga elände, till hvilket jag vait ett vittne. Härom har redan mycket nog fentliggjorts och de, som vilja i minnet återalla skildringarne om tillståndet i Tyskland fter tretioåriga kriget eller i Finland efter stora ofreden, de torde nog kunna föreställa sig huru det står till, då hungersnöd ch sjukdomsepidemier börja visa sådana rerkningar, som att menniskor dö då de a sig ett bättre mål af oblandad sädesmjölgröt, eller då föräldrar mörda sina barn, medan de ej mera kunna lifnära dem, då under några månader de dödas antal i en kommun stiger till samma belopp, som annars indertvå år m.m. Min afsigt är fastmer att söka finna några hållpunkter till utrönande af orsakerna till denna svåra nöd, och dymedelst kanske äfven till möjligheten af dess stäfjande för framtiden. Må det då tillåtas mig, att först göra enl: digression på ett område, som i annat fall vid hithörande diskussioner inom den i Finland tålda offentlighet i tal och tryck, af: lätt begripliga skäl, på det omsorgsfullaste undvikes — Jag menar det politiska området. De finnas ännu, som kunna påminna sig, huru man år 1809 sökte finna en tröst för sitt blödande fosterländska hjerta i tanken på att landet ginge en hittills icke anad utveckling i sin ekonomiska förkofran till mötes. Och hafva vi icke alla i decennier till lust och leda hört upprepas frasen om det välsignade ryska mjölet och om de storartade framsteg i ekonomiskt hänseende, som landet skulle komma att göra. Detta hoppades vi, och de hafva i sanning på ett briljant sätt förverkligats, dessa våra förhoppningar! och ändan — åren 1867 och 1868 — har satt kronan på verket. Det låter ganska troligt, när någon i ett längre föredrag deducerar den obesuttna befolkningens obestånd från författningarne om s. k. laga försvar, den hämmade fria jordstyckningen i. m.; eller när en annan talar om det förderfliga inflytande protegerandet af vissa industrier utöfvat o. s. v. Men alla dessa vidlyftiga utläggningar kunna med skäl sammanfattas i omnämnandet af det enkla faktum, att Finlands ständer på de 54 åren mellan 1809 och 1863 ej en enda gång sammanträdde till Jandtdag. Man har visserligen ordat om, att ett par decennier ej betyda mycket i ett folks lir, men vi hafva nu ett ögonskenligt vittnesbörd på att åtminstone ett halft sekel kan betyda nära på allt för ett folks framtid. Låt oss blott med några flygtiga drag belysa detta halfsekels mörker, och vi skola med häpnad finna huru långt framåt i tiden det ännu kommer att kasta sin skugga. Det må lika gerna sägas först som sist, att halfseklets från 1810 till 1860 karakteristiska kännetecken utgöres af en till sin högsta potens uppdrifven byråkratism, ett embetsmannavälde, jemförligt med mandarinernas i Kina. Folket är der för embetsmännens skull — embetsmän icke tjenstemän, för att beteckna det deras embete icke är att vara folkets tjenare, utan att detta embete i sig innefattar någonting absolut, i likhet med kardinaldygderna. Det farliga häri var, att det låg en half sanning till grund för denna embetets helgd. De resp. embetena voro de yttre manifestationerna af våra lagar och en del af våra konstitutionelia rättigheter. Häraf föranleddes man, icke utan skäl, att hålla på dessa, såsom varande det enda man, utan att riskera landets existens, vågade hålla på. Men som det ofta plägar gå vid menniskoverk, så gick det äfven här; man förvexlade småninom skalet med kärnan, och hvad som i början endast skulle vara ett medel att bättre kunna motstå yttre påtryckning, det blef under årens lopp sjelfva ändamålet, och än värre småningom en af de kraftigaste häfstänger i förtryckets hand. Sedan man trott sig inse att enda hjelpmedlet mot fullständig assimilation stod att finna i embetshelgdens apoteos, fördes vederbörande embetsmän på den menskliga fåfängans breda väg till den åsigt, som Danton på spe yttrade om revolutionsmannen S:t Just: att han bar sitt eget hufvud med vördnad på sina skuldror,. Hvad var väl detta folk, som trälade i bekymmer för dagens behof, i jemförelse med de heroer, som gunstbenäget hade åtagit sig dess talan? Detta folk — det förstod ju ingenting! det kande ju ej skilja mellan den civila och kriminella afdelningens embetsmän vid en hofrätt, ja det kunde ej ens utsäga det bråktal, som ibland afgjorde ett kapellansval. Med undantag af några skrikhbalsar vid universitetet var det väl i det hela ett beskedligt folk — men så dumt, så dumt. All intelligens var således koncentrerad hos embetsmannakåren — administrationen — och folket, det var egentligen till blott för att administreras. Medan man sålunda så godt man kunde sörjde för lärdomsskolorna, DS LNNaMENERAEKERERY 040 Ls te KIND MARS Jag förstår ej hvad det går åt vår pastor, sade Dahl en dag till sin hustru. Han