Aftonbladet – 18 juli 1868, sida 2

huru många år han än lade till sin lifslängd blef han ändå alltid yngre än Dahloch hans hustru, som derföre också beständigt ansågo honom som en ung man. Som sagdt, dessa undrade ej det minsta på att Eva nu var mindre hjertlig och förtrolig mot pastorn än förr, men sjelf märkte han det blott alltförväl och det skar honom i hjertat, djupare än han någonsin kunnat tänka sig. Och såret ville icke gro igen, smärtan ville ej gifva med sig. Det var förunderligt: pastorn kunde alls icke begripa det. Att det skulle göra honom ondt, var naturligt, men så ondt.....Nej, han kunde omöjligt förstå detta. Mer än en gång föresatte han sig att alldeles draga sig tillbaka från Dahlska huset, att försöka glömma det nyckfulla, otacksamma barnet och ej mera tänka på något som stod i samband med henne. Men snart fann han att detta skulle vara, som ordspråket säger, att bota ondt med hälften värre, ty dagarna blefvo dubbelt längre, då de ej bretos af de vanliga besöken hos trädgårdsmästarens och längtan dit bort dubbelt svårare att motstå, ju mer han sökte fördrifva den. Och så gick allt åter sin vanliga gång; pastorn kom som förr, försökte vara vänlig och glad som förr, men det ville icke riktigt lyckas: Eva hade någon tid efter sin konfirmation, på pastorns begäran återtagit sina studier, hvartill nu lades franska och tyska språken. Hon hade med glädje mottagit anbudet om undervisning deri, och stundom tycktes under lektionstimmarne en fläkt af en fordna förtroligheten och hjertliga vänligheten återvända; men så var det åter som on Eva hastigt påmint sig något och så kom iskylan tillbaka, dubbelt kylande efter den lilla solglimt som föregått den. Och läraren som ej kunde förklara denna ombytKghety Ted obeskrifligt deraf