Aftonbladet – 17 juli 1868, sida 3

ytt till kroppen; hos henne skulle det också oli en krympling till själen. Jag blir här ch ingen skall kunna rycka mig härifrån så änge I viljen. behålla mig. Men,, sade pastorn, besinna, Eva, att det ir vår pligt, din pligt, att. upplysa din mor m hennes misstag. Vi kunna ej tillåta wenne handla under inflytande deraf; det vore rätt. qv Kanske; men skulle hon väl tro oss? Skulle hon ej åter anse sig utsatt för ett belrägeri? Kan ni tro att någon lycka. för wenne eller mig skulle komma ur ett sådant örhållande? Vi skulle ömsesidigt misstro varandra — 0 hvilket lif! Nej, låt det vara som det är — det är bäst sa; låt mig lifva här, der det är mig så godt att varaln Ack, mitt barn, pligtens bud, Guds bud... Guds bad — I talen: om Gud? Sen I då cke hans skickelse i alit detta? Hvarföre kom hon just i detta ögonblick för att tacka vig för en längesedan glömd tjenst; denna samla qvinna, som jag ej på många : år sett ler ens hört talas om? Hvarföre uppehöll won mig så länge med som jag tyckte ändanälslöst prat? Hvarföre skulle just Sofie tta derute mellan eder båda, som om hön varit er dotter? Nej, det är icke en slump, let är Guds finger i allt dettal Barn, sade Dahl, som hittills suttit tyst, jag vet ej hvar du tager dina ord, men du år ej tala mer, ty då förvillar du både dig jelf och oss. Du har rätt i mycket, så rätt tt jag ej ens kan visa dig hvarnti du har rätt, men jag vet med visshet att ingentin; verlden kan uppbäfva det. förhållande at won är din mor och du hennes barn, ingening kan betaga henne rättighet tilldig, utan won måste sjolf afsäga FA den, och föra Ittas föke under en sej en ögonMics