Aftonbladet – 17 juli 1868, sida 3

tdem, att han, hvad hans egen teologiska ö vertygelse beträttar, allvarligt och ärligt s ker bilda sig ett omdöme om dem. I stället för den förra auktoriteten skal! nu träda, -licke det lättsinniga åsidosättand-t och miss aktningen, utan en pietet, grundad på vetenI skapligt allvar. I Det andra sättet är, att uttryckligen och -Itydligt uttala hvad som änvnu är väsentligt för oss och som äfven skall bestå för framI tideni dessa symboler. Men detta kan omöjIligen vara några tiillspetsade dogmer, sädane I de blifvit formulerade genom teologernas arI bete, det kan endast vara enkla, stora satser, hvilka äro reformationens fältrop; och äfven I dessa blott i motsats till katolska kyrkan; ty dessa symbolers stora och varaktiga förI tjenst består i deras motsättning mot katolicismen... De protestantiska symbolerna skola tillsluta dyrrarne för den förflwna tiden, men deremot öppna dem för all framtidens fortsatta utveckling. Och huru kunna vi teckna denna motsats mot katolicismen i några få stora och oantastliga drag? Den katolska kyrkan är medeltidens uppfostringsanstalt för de råa, sinnliga och omyndiga folken. Hon har nedstigit med dem i hedendomens råhet, sinnlighet och ytterlighet, hon är för dem beklädd med gudomlig, ofelbar auktoritet. Hon är, med ett ord, en det yttres kyrka, en auktoritetens kyrka. Den protestantiska kyrkan deremot har nedstigit i samvetets djup och uppsökt Gud sjelf, och har medelst denna gudomliga auktoritet löst alla menskliga auktoritetstjettrar. Hon har förskaffat erkännande åt trons innerlighet, såsom all sann sedlighets källa i motsats till de döda gerningarne och de yttre ceremonierna. Hon har skrifvit på sitt banår: frihet för den sjelfständiga forskningen och för sanningssökandet gentemot all mensklig traditions fjettrar. Således är hon trosinnerlighetens och den fria forskningens kyrka. Och så lyda hennes båda stora och enkla satser i den heliga skrifts språk; först: Guds rike kommer icke med utyärtes åthäfvor,, och sedan: blifven ingen menniskas trälar! Låtom oss stanna här ett ögonblick och blicka tillbaka. Resultatet af den föregående utredningen af vårt ämne är, att bekännelseskrifterpa. få i den protestantiskakyrkan icke vara några gränser för lärefribeten. Talet om desammas rättsförbindande egenskap är aildeles oberättigadt och oprotestantiskt; blifven ingen menniskas trälar! tillropar oss skriften. Men. gifves det då icke en annan gräns för lärofribeten? Ar icke den heliga skrift denna gräns? Och inskränkes icke den fria forskningen, Hvilken den protestantiska kyrkan tillåter, genast genom tillsatsen.i skriften? — Det tyckes nästan som om auktoritetens princip icke vore öfvervunnen, som om dess in pehåll blott blifvit ett annat, som om den heliga skrift .blott trädt iv stället för. den kyrkliga traditionen. Och likväl är det icke å. Auktoriteten, i den gamla katolska meningen, är upphäfd. Ty i denna .mening kan, hvad beträffar den heliga skrift, ingen auktoritet komma i fråga. Ty skriftens innehåll är icke en färdig formel, som helt enkelt fordrar att man antager och underkastar sig densamma, utan det är ett helt som är ganska olikartadt och mångtydigt och kan gestalta sig på många sätt. , Här föreligger oss nemfigen icke ett helgjutet verk, utan en hel mängd skrifter af ganska olika författare, ur ganska olika tider och ganska olika färg hvad innehåll och form beträffar. Vi kunna icke komma åt skriften, mycket mindre intränga i dess mening, utan genom fri forskning. — Låtom oss alltså helt tydligt uttala det: icke skriftens auktoritet enligt dess bokstaf, nej! den fria forskningen skriften är reformationens grundtanke! Och hvem kan nekavatt denna fria forskning s skriften på samma gång blir en forskping öfver skriften? Ty den första frågan, som fordrar svar, är ju denna: hvad hörer till detta hela, hvilket kallas helig skrifi, och som. pu föreligger som gamla och nya testamentet? Denna samling är ju sjelf ett verk af kyrkan, beror på Kyrkans omdöme; ett omdöme, som icke är ofelbart, utan som fastmera erfordrar en sorgfällig pröfninga Här börjar alltså genast och med full rätt kritiken af de heliga skrifterna, frågan om deras äkthet eller oäkthet, om deras ålder och om sättet för deras uppkomst. Denna kritik är en alltigenom protestantisk vetenskap; att utöfva densamma enligt de friaste och strängaste grundsatser, d. v. 8 enligt de grundsatser, hvilka här äro de enda tillåtliga, de vetenskapliga, är en vår kyrkas oförytterliga rättighet. Redan Luther utöfvade. denna kritik, ehuru med otillräckliga medel och med dogmatiska maktspråk. Redan, han har förklarat sig icke vilja hafva en och annan skrift i sin bibel, emedan den icke lärer det sanna evangelium, emedan den icke lärer Kristus. Vi skola utöfva denna kritik med bättre medel, med friare historiskt sinne, med grundligare kännedom af urkristendomen, men iogen, makt i verlden, ingen kyrklig öfverhet bar rättighet att tillrepa vetenskapen att göra halt, att om den ena eller andra skriften förklara, att den är apostolisk och skall,förblifvå apostolisk, och utesluta från Järoembetet, hvar och en som : icke håller den ifrågavarande skriften för att vara äkta. i 4 Men ännu något annat hörer till den fria forskningen i skriften. Skriften är ju icke något dödt, utan något lefvande, icke en samliog af lagparagrafer utan en frisk, ström1 mande källa, en månggestaltad, rik uppen! barelse af den ursprungliga, skapande krili stendomen. Hon har en medelpunkt och en ta, en kärna och ett skal, nägot oförgängigt och något förgängligt. Redan Luther har gjort denna åtskilnad mellan nötens kärna och dess skal och äfven vi måste göra denna åtskilnad, om vi icke vilja korstästa!l och döda skriften. Och således tillhör det om rutt