Aftonbladet – 17 juli 1868, sida 3

gick villigt in härpå, och så skedde det att lilla Eva också inkallades i kKammarenn. Ser du att det gällde dig, hviskade Sofie skrattande. Halft undrande, haltt förskräckt, lyssnade Eva till pastorns. ord, då han så skonsamt som möjligt underrättade henne om såväl hennes härkomst, som den lysande framtid som erbjudits henne och det förunderliga misstag, hvarigenom den nu syntes hafva gått förlorad för henne. Likväl åhörde hon allt detta betydligt lugnare än hennes vänner väntat, och då pastorn slutat tala, bad hon helt stilla. att få se modrens bref. Pastorn tvekade, men hon upprepade sin begäran med en viss bestämdhet, så att pastorn räckte henne brefvet, med orden: Hon har rätt, hon bör se det. Hon läste det ända till slut; men då sveko henne krafterna och hon kastade sig högt gråtande i fostermodrens armar. Efter några ögonblick reste hon sig upp. Och detta skule vara min mor? utbrast hon. Nej det är icke möjligt — säg, ack säg att hon ej är det, säg att jag är dotter till den uslaste, fattigaste, mest föraktade varelse i verlden, blott icke till henne, som så kallt förskjuter mig! Ingen svarade. Hvad skulle de också säga? Dahl tog hennes hand och tryckte den sakta i sin. Menx, sade hon pöltsligt lugn, jag bör ju vara glad öfver att hon stöter mig bort. Huru skulle jag kunnat lefva hos denna qvinna som ej skulle haft förbarmande med mig, om jag varit så olycklig som Sofie? Nej, hon förnekar mig och jag — jag erkänner icke heller henne; hon har aldrig varit moder för mig, hon kan heller icke blifva det, Här, här år min rätta moder, hon som älskåt mig med modersömhet. Låt den anIbfv I der tron att bentes barn är vans