Aftonbladet – 17 juli 1868, sida 3

Om den protestantiska kyrkans lärofrihe och dess gränser. IL -)Hela den innevarande tidens verldsåskåd. ning hvilar på andra grundvalar, än det 16:de i århundradets, då kyrkans bekännelseskrifte I formulerades och inträdde i sin gällande kraft. Det är derföre den största orimlighet — anser Schwarz — att fordra, det en bildad man i våra dagar skall i ailo kunna tillegna sig, i alio fasthålla såsom sann en uppfattning af Gud och verlden, hvilken genm den framåtskridande vetenskapen redan för länge sedan blifvit i väsentliga punkter vederlagd och nödgats vika för en högre och sannare. Han fortsätter: Vårt religiösa medvetande till sjelfva dess väsende, vår själs lif i Gud, vår längtan och Ikamp att komma till Honom, Hans oss sökande och förande nåd, detta evkla evangelium, kärlekens evangelium, sådant Kristus sjelt lärt det, hvilket ännu är helt och hållet religion och icke vet utaf någon dogm, detta skall förblifva detsamma genom alla tider; men bakgrunden, hvarpå denna bild jer sig, belysningen, hvari den står, våra föreställningar om Gud och verlden samt om sammanhang dem emellan, våra åsigter om underverk, profetior, uppenbarelse och inspiration, om arfsynd och syndafall, om nåd och frihet — allt detta har genom den framåtskridande vetenskapen blifvit väsentligen för ändradt, alla magiska föreställningar om Guds verksamhet i verlden, och isynnerhet i menniskoanden, hafva blifvit öfvervunna; de hafva måst vika för verkligen sedliga åsigser; af den gamla verldsåskådningen har knappt lemnats öfrigt — sten på sten. Ingen verkligt sann menniska af vår tid, ingen som i sig upptagit var tids bildning, som andats vår andliga lifsluft, är i stånd att åter tillegna sig det 16:de årkondradets lärosystem. Man förmår detta blott fegom oräkneliga, alltid återupprepade sjelfbedrägerier, förtydningar och andlig tortyr. Det är en jämmerlig undflygt att undandraga sig denna sanning genom att göra ätskilnad mellan det väsentliga och oväsentliga i läran. Icke en enda sats af någon betydenhet förmår en ärlig!mennviskar I var tidi antaga oförändrad, sådan den är formulerad i kyrkans gällande lärosystem.., Tiden; utvecklingen har icke lemnat en enda oberörd. Vi känna väl de urskuldande skäl man anför för en nutidens menniskas förpligtelse till dessa gamla symboler, men vi förkasta dem alla. a Några säga: om äfven öfverensstämmelsen mellan tidsmedvetandet och kyrkans lära är störd, så skall dock presten underordna och bringa. till tystnad. sin egen -öfvertygelse gentemot : kyrkans stora, objektiva satser. Hans förhållande till dem är liksom domarens förhållande till lagarne, efter hvilka han måste fälla domen, äfven då han anser dem vara ofullkomliga, Men är förhållandet verkligen sådant? Är detta icke just den stora och i grund förderfliga villfarelsen, -att förnedra religionen -till juridisk. och nedsätta samvets-fragor till rätts-frågor? Tron skall ju dock, åtminstone i vår kyrka, vara den innersta, personliga sanning, vara samvets-tro,;, och släraren skall ju icke lära annat, än hvad han fattat med denna samvetstro, hvad han är beredd att ansvara för med hela sin personlighet; Och den djupaste skilnaden mellan den protestantiske och den katolske. -presten är ju dock-den, att den förre blött har att förkunna den lefoande sanningen, d. .v. s. den, hvilken han har personligen tillkämpat sig och erfarit, den senare åter den döda sanningen, d. v. s. den traditionella dogmen. En annan undflygt af svaga förmedlare lyder sålunda: EM förpligtelse måste fortbestå — huru kundeett kyrkosamfund bestå, utan en sådan? men icke .en förpligtelse till bokstafoen utan till andan ; iecke på det oväsentliga utan på det väsentliga. Men — hvem bestämmer, hvad som blott är bokstaf och hvad som är anda, hvad som är blott oväsentligt och hvad som är väsentligt? — Tydligen bestämmer hvar och en detta på ett olika sätt emot de andra, ty här felas alla säkra stödjepunkter, här är ett omätligt spelrum öppnadt för godtycket. Skola de. som ålägga förpligtelsen, bestämma detta; så är dermed en odräglig börda lagd på de unga, i embetet inträdande, prestmännens skuldror, och detta icke af kyrkan sjelf, utan af någon general-superintendent eller superintendent; skola åter de, som åtaga sig förpligtelsen, bestämma det, så förnedras hela förpligtelsen blott alltför lätt till ett ovärdigt. lekverk. — Och hvilken betydelse tillerkänna vi då ännu dessa bekännelseskrifter för framtiden? Mitt svar är: gif teologien tillbaka hvad som tillhör teologien, gif historien åter hvad som är förgånget! I dessa symboler tiönes en stor. del. af den tidens teologi, ja, de innehälla det bästa som denna stora tids teologi förmådde. uttala, men också intet mera. Uppställ derföre dessa symboler i dogmernas historia såsom vägvisare der, hvarest medeltidens vägar skilja sig ifrån den nya tidens, såsom invigda minnestaflor med gyllene bokstäfver, såsom frisägelseformler ifrån en läng: och dunkel förtrluten tid, uppresta på höjderna, att de må lysa långt bort uti forntiden och framtiden; men gör icke af dem en hämsko för nutiden och för den framätskridande vetenskapen! Och är det verkligen icke möjligt att bannlysa ur kyrkan hvarje iörpligteise på bekännelseskrifterna, så gifves det eudast två sätt, hvilka, efter hvad jag förmår inse, äro utan allvarliga sedliga betänk ligheter. Det första är att, såsom det i många länders kyrkor och äfven i den uti Gotha är brukligt, förpligta sig till att mtaga kyrkans bekännelseskrifter i samvetsgrannt betraktande. Här är ailt öfverlemnadt åt samvetet. Här visas symbolerna den ära, som dem tillkommer. Ingen, som begär läroembetet, skall lättsinniot lemna dem åsido. Af hvar