Aftonbladet – 15 juli 1868, sida 2

rika lockarne, och med blickar, som Jikt stjernor blänkte genom tårarne, sade hon: Ack, om frun kunde vara i vedboden ändå ? Du säger något, barn; det kunde jag kanske. Ja, den der boden är inte som andra bodar; det har varit ett fint magasin förr, säger pappa; det är golf derinne just som här, och så tätt, så tätt, att inte en regndroppe kan komma in der, och efter frun ända har sin säng och sina kläder der, så... Du har rätt, barn, du har inherligen rätt. Gud välsigne dig för det du tänkte på detta, som jag sjelf i min ångest ej kom ihäg. Om jag bara hade en bit ljus och en lykta skulle Jag genast gå dit. Det kan jag skaffa, menade Eva, och så följdes de åt till vedboden. Åh, här är ju alideles som ett rum, min söta flicka, sade fru Fernlund och såg sig oruskring. Och dörren skall stängas så här,, förklarade Eva. Det var nemligen två halfdörrar af hvilka den nedre stängdes utanför med lås, men den öfre innanför tillsköts med en stark regel. Nu stänger jag dörren, sade lilla Eva, och kastar nyckeln in till frun, och så kan frun sjelf stänga öfversta dörrn innanför, och så kan ingen menniska komma in här,, tillJade hon triumferande. I detsamma fällde hon nyckeln till golfvet och dä hon Böjde sig ned för att upptaga den, halkade en rund, temligen stor medalong, som Hon bar I en svart snodd omkring alsen, fram: ur det något vida, urringade klädniogslifvet, under hvilket den varit dold: Kors., sate fru Fernlund, hvad är det NOT IR Tel a, Du erlag