Aftonbladet – 15 juli 1868, sida 2

STOCKHOLM den 15 Juli. Expositionen i Havre, VILL AA Den 9 Juli. Enligt löfte återtaga vi i dag beskrifninsen öfver det äfven för frarsmännen nya skådespelet af de spanska tjurfäktningarne, som tack vare de inskränkningar lagen här päbjudit förlorat det hufvudsakligaste af sin ursprungliga grymhet, men också som det yckes derigenom förlorat betydligt i inesse. Också påstås hr Gonzalo Mora, el primer ;spada, hafva blifvit särdeles förtretad öfver lessa inskränkningar, som gjort ett så bejydligt ingrepp i hans ära som matador. Men återvändom till föreställningen. De begge picadorerna till häst postera sig vid ingåogen, orörliga som bildstoder. De öfriga sprida sig på olika punkter i arenan med sina mantillas, signalen ljuder och tjuren numro ett kommer intrafvande samt stannar midt på scenen, oviss hvart han egentligen skall vända sig. j En af banderilleros springer fram och svänger sitt skynke framför ögonen på holi nom, tjuren springer efter honom i ett nul: iro alla öfver barrieren, hvilken djuret i för: urgelsen ger en stöt med sina bollbeklädda orn. Han får nu sigte på hästarne och tänker l: taga sin skada igen på dem, rusar dit och l: mottages af picadoren, som med sin lans ger honom en kraftig stöt, som utan att vara j farlig likväl intränger tillräckligt djupt att li rispa upp den tjocka huden och blodfärga li densamma. Till ersättning söker han kasta ryttaren ur sadeln genom att sätta hornen li under den stora stigbygeln och lyfta upp sin li man som dervid har svårt nog att bibehålla . jemnvigten. ; Sedan picadorerna med ytterligare några j lansstötar undfägnat tjuren aflägsna de sigl från scenen och striden, sålunda inledd, fortättes af de öfriga, som beväpna sig med ett slags pappersomlindade pilar med hullingar, dem det gäller att stöta in i djurets kropp, och hvilket tillgår sålunda att en lockar tjuren med ett skynke, och medan denne med ögonen fästade derpå springer för att uppnå detsamma passar en annan på att stöta in sina pilar, som fastna qvar och blifva hängande i såret. För att öka nöjet äro en del f dessa försedda med fyrverkeripjeser, som senom den stegrade smärtan, elden, röken och knallarne tvinga djuret till förtviflade språng. En annvan tour är att i pannan mellan hornen fastnagla stora pappersrosetter. Sedan man sålunda en stund roat sig med att efter bästa förmåga martera det stackars djuret besluter el primer espada sig ändtligen för att börja le simulacre de mort, adresserar en harang till damerna i fondlogen och anhåller att till Frankrikes, Spaniens och damernas ära få gifva djuret dödsstöten, som dock i brist på värja verkställes med en af de nyssnämnda pilarne, hvarefter striden är slutad, dörrarne öppnas och tjuren glad öfver att påträffa en opåräknad utgång, springer ut. Efter några minuters paus, hvarunder de stridande få hemta andan, gifves åter signal till en ny strid. Picadorerna inkomma och återtaga sina platser, alltid högtidliga och gravitetiska, och samma program utföres med få eller inga variationer. Allt beror här på tjurens sinnesstämning. Ju mera han skummar af raseri och ramar af smärta, ju mera animerad är scenen och ju roligare har publiken. Ju svårare är det att närma sig den farliga motståndaren och ju oftare få herrar toreadorer tilltälle att visa vigheten i sina ben. Som de vid första representationen uppträdande djuren antingen voro frommare än de hade lof till eller också kände till leken förut, så att de ej voro mycket sinnade att deltaga uti den, utan helst tycktes vilja gå sin väg från alltsammans, hvilket ett par visade genom att helt lugnt återvända till ingångsdörren, en annan genom att oupphörligt hoppa öfver barrieren och endast med mycket besvär låta locka sig tillbaka in på scenen, 0. 8. V. så blef effekten temligen medelmåttig. Vid andra representationen deremot läto de ej lika lugnt leka med sig. Picadorerna kastades ett par gånger ur sadeln, hästarne fingo uppbära ganska skarpa törnar, nägra plankor lösrycktes ifrån barrioren och en tjur, som hoppat in i korridoren, reste sig upp på bakbenen och försökte komma upp på åskådareläktaren, hvärigenom några damer skrämdes att skrika. Kfter den betan var segern gifven och opinionen som första gången var temligen delad har nu stadgat sig till fördel för dessa slags skådespel, som fransmännen finna värdiga tappra hjertan och manliga själar. Det enda som kan sägas vackert vid hela tillställniogen är det s. k. saut de la ga roche. En banderillero, försedd med en af picadorernas lansar, intager en afvaktande ställning; tjuren springer i kort galopp emot honom och då han är nära att upphinna honom sätter mannen sins lans mot marken och gör med tillhjelp deraf ett skutt öfver hornen på djuret. Det tyckes dock blott vara en af herrarne som excellerar i detta konststycke och han utför det för öfrigt endast en gång på hela aftonen. För öfrigt får barrieren vara medlet att dra sig ur klämman. Om något således kan kallas på en gång ynkligt och löjligt, så är det i sanning detta slags skådespel. Publiken är emellertid förtjust och det är hufvudsaken, ropar på petards, svärmare, eller fuego, eld, som i Spanien endast lär användas som ett lags straff för de tjurar som visa sig allt för håglösa till strid, men som fransmännen finna för ogement roligt att icke i tid och otid upprepas. Några kuriösa sätt att yra sin förtjusning börja äfven införas. I stället för blombuketter kastar man här cigarrbundtar, duf