Aftonbladet – 15 juli 1868, sida 2

LILLA EVA. Berättelse af MATHILDA. Eva tog de kopparslantar som räcktes henne och var inom några minuter tillbaka med det begärda. Fru Fernlund gjorde upp eld, kokade sitt äggöl, förtärde det, gaf barnet mat, samt rengjorde i största hast den panna och de tallrikar hon begagnat, och ändå hördes icke Emma utaf. Eva började bli litet orolig, men sade ingenting. Sedan nu allt var i ordning igen, började fru Fernlund ett slags beskrifning på sina olyckor, af hvilken Eva icke förstod annat än att den stackars frun med sin lilla dotterson nu var utan tak öfver hufvudet, såvida hon ej fick stanna der hon var. Nej, det gick icke an, försäkrade Eva, ty det hade hon sjelf hört pappa säga aldrig skulle få ske. Herre Gud! Hvad skall jag då taga mig till? Jag får då ge mig ut i regn och blåst igen med den här arma stackaren, sade fru Fernlund gråtande, och slöt gossen i sin famn. Ack, ack! finns då ingen bårmhertighet för oss två? Det var verligen en hjertskärande syn, den amlas förtviflan, och det var härdt att se dessa båda, den ena med foten i grafven, så att säga, den andra Knappt nog inträdd på lifvets törniga stig, träffas af ett så oblidt öde. Ett mycket mindre vekt sinne än Bvas, skulle blifvit rördt häraf, och det var ej att undra på att hennes tårar strömmade lika bäftigt som fru Fernlunds. . Hastigt såg hon upp, skakade tillbakt do So A. Bb ur 101; 158 uch 100.