Aftonbladet – 15 juli 1868, sida 2

or c. Sjelfva Calchas skulle kunna vara; elåten med detta arrangement och ej befva klaga öfver för mycket blommor. gra excentriska unga män gingo ännu ingre och kastade ned sina hattar, som aristerna voro nog artiga att apporteran. Alexander Dumas den äldre, den store, len ende, som för tillfället uppehåller sig här ir yttrat att det är samma skilnad på dessa jurstrider och de spanska, som mellan en omedi af Scribe och en dram af Victor Jugo, och när mästaren talat finnes naturigtvis deremot ingen invändning att göra, nen jag tror att om vi prompt skola taga eatern till måttstock, de moderna idelösa arcerna vore en bättre jemförelse. Smaken ir olika här i verlden, men för min del kan ag sannerligen ej förklara en sådan förtjusning öfver en sådan tjurfösningp. ÅApropos Alex. Dumas, är det ju icke svårt utt hoppa in på kapitlet författare. Fransnännen äro kända för att kunna lägga ut a historia. Följande lilla fynd, som specielt ör Stockholm, torde ej vara ovälkommet, som bevis på huru man fabricerar romaner ar verkliga lifvets. Det är det senaste numret af La presse Ilustree som berättar: Följande händelse, hvars omständigheter jyckas hafva hopkommit i en romanförfatares inbillning är iutlandet föremål för tjugu erättelser och tusen utläggningar. Hufvudredaktören för tidningen le Faederieslandet hade anklagat Henriette Mendelom. för ett brott som är belagdt med dödsstraff. Henriette Mendelsolm är 18 år; hennes växt är reslig och behaglig; hon är blond ned blå ögon af en hänförande mildhet. Man nämner henne bland de största skönheterna den svenska hufvudstaden. Henriette Menlelsolm är dessutom poet. Allmänna opinionen tog med hänförelse parti för denna unga licka, som också är en af dess unga prydnader. Lagen öfverser ej med dylika anklavelser; det straff, hvarmed de belä ä detsamma som drabbar brottet sjelf, et för anklagelsen, likväl lemnande åt offret för förtalet rätt att benåda. I kraft af den drakoniska lagen blef Lindalh dömd att halshuggas med bila. Det var den 22 sistlidne Juli som afrättningen skulle ega rum. Sedan han erhållit sin dom hade Lindalh icke upphört att uttala sin lifliga ånger öfver denna anklagelse, som lagen gick att aftva i hans blod, och att uttrycka sin aktning för den upga flickan, som han nedrigt förtalat. Men man lyckades ej förmå honom att personligen gifva henne denna upprättelse och meddela henne sin ånger. Detta steg skulle vara en läghet, svarade han. Min röst skulle förlora sin auktoritet, i det jag blott hade utseende af att begära nåd. Det är bättre för den unga flickan att jag dör. Af hela mitt hjerta gör jag henne offret af mitt lif. Det var med dessa ord, som han med betäckt ansigte enligt lagens föreskrift och stödd mot sin biktfaders arm gick till afrättsplatsen. Han var i begrepp att uppstiga på schavotten, då en ung flicka träder fram ur hopen och bortrycker slöjan, som betäcker hans drag. Herr Lindalh, utropar hon, jag förlåter er. Det var Henriette Mendelsolm, Madame! svarade delinqventen fallande till hennes fötter, jag mottager er förlåtelse, ty min sista tanke bar varit att utbedja mig den af er mildhet och jag var säker om att ni skulle bära den till min graf. Efter att hafva uttalat dessa ord framtog han ett sammanviket papper, som han burit å sitt bröst och der han nedskrifvit uttrycken af sin ånger. Denna upplösning frambragte den djupaste rörelse hos hopen och isynnerhet hos de begge hufvudpersonerna i denna scen. En fullständig förändring försiggick i deras hjertan. Hr Lindalh, ett framstående snille, har tillika ett behagligt yttre. Ett giftermål vore mycket möjligt om icke hr Lindalh redan vore gift. Det är skada. Denna dystra historia skulle annars sluta som en feesaga. Efter en sådan debut kan jag ej begripa hvad som hindrar författaren att arrangera historien efter behag. Kanske gör den samma uppseende hemma som i utlandet.