Aftonbladet – 14 juli 1868, sida 2

tankar till fönstret var ett litet blekt, mycket blekt ansigte, som stundom syntes derinnanför. Hvem tillhörde detta ansigte? En gosse eller en flicka? Och hvarför var det så blekt och sorgset?... Dessa frågor sysselsatte henne ofta, men utan att hon någonsin kunde få dem tillfredsställande besvarade. Slutligen erbjöd sig ett tillfälle dertill.Det var en söndag och fosterföräldrarne hade gatt i aftonsången. Eva var hemma och gick som vanligt och lekte i trädgården. Det var så vackert der; blommor funnos der ännu, fast det var långt lidet på sommaren, och plommonen på det stora trädet vid drifbänkarne lyste gula och mogna i solskenet, Dä och då föll en at de gyllene frukterna tungt till marken. Eva plockade sorgfälligt upp dem i sitt förkläde, och ämnade just gå in med dem, då hon på en gäng kom att tänka på fönstret med stolsdynan 1 och det bleka barnansigtet derinnanför. Ack sådana rara plommon! Jag undrar om den der lilla bleka flickan — ty det är bestämdt en flicka — någonsin har smakat nägra sådana? Pappa säger att alla plommon som af sig sjelt falla ned äro mina, men jag får inte äta upp dem på en gång. Ack, om jag tordes ge henne dessa... ack, omjag tordes gå ditl... Men jag fär aldrig gå ut utan lof, Korgmakarns Lovisa gårshvart hop vill, hon, Om jag skulle bedja Stina om lof? Ja, det skall jag göral... Stina säger aldrig nej åt mig. Och efter denna lilla tankemonolog styrde Eva sina steg till kökskammarn, der Stina satt och läste i psalmboken. Visserligen tvekade den ärliga Stina, men hon kunde aldrig motstå Evas böner, och då den lilla bad så vackert och lofvade så bestämdt att vara tillbaka om en haltvimme, så gaf hon den be