Aftonbladet – 14 juli 1868, sida 2

Den lysande festmiddag på Klingenberg, hvarmed mötet afslöts, räknade närmare 400 deltagare. Sedan skälarne för nordens båda konungar blifvit föreslagna af professorerna Steenstrup och Chr. Boeck talade direktör Sandberg för de främmande naturforskarne och erinrade om att redan Örsted och Retzius hade uttalat huru nordens naturforskare hade en alldeles särskild uppgift och att deras forskning städse utmärkt sig genom lugn och klarhet äfvensom derigenom att de sträfvade mot sanningen utan att se sig om hvarken till höger eller venster. Prof. Santesson föreslog skalen för Norge. Ehuru den tid, sade han, som förrännit sedan 1814, ej kunde kallas någon läng tiderymd i en stats lif, hade dock Norge under denna period gjort märkliga framsteg i alla riktningar, 1 materiella krafter såväl som i intelligens. Som en mäktig faktor i utvecklingen af Norges kultaorlif måste han anse det för landet så lyckliga förhållandet, att det hade sitt universitet i sin hufvudstad. Det vore nemligen icke regeringen och de administrativa embetsverken, icke heller en der förlagd militärstyrka elier på några händer hopade stora rikedomar, som frambragte en verklig hufvudstad, utan intelligensens, andens makt. Norge stode derför i stor tacksamhetsskuld hos de män, som skaffade det ett universitet, och ett universitet i dess hufvudstad. Talaren erinrade om universitetets hairhundraärsfest 1861 och om den betydelsefulla inskriften på den med anledning deraf präglade medaljen, der Norges lejon afbildades drickande ur en skål och orden Ex haustu Olympieo valentior voro anbragta. En sådan haustus bade Norge ej känt förrän det fick sitt universitet, och det var detta det hade att tacka för en så stor del af sina framsteg. Prof. Steen från Danmark framförde på danskarnes vägnar ett tack till Norge, till universitetet, alla myndigheter och alla enskilta, som hade del i det vackra mottagande naturforskarne fått röna. Under tunga tider vore hvarje tecken till deltagande och sympati kärt och dyrbart; det vore honom derföre ett behof ait tacka norrmännen för deras broderliga välvilja och kärlek. Talaren uttalade till slut den förboppning att nordens historia i framtiden som i de gångna tiderna skulle blifva rik på glänsande drag. Naturforskaren visste att händelserna kunna utveckla sig hastigt, med ljudets, med ljusets, ja med blixtens fart. Han slöt med ett lefve! för Norge. Sedan dr Florie från TMelsingfors framburit Finlands helsning till Norge, föreslog prof. Aschehoug en skäl för Sverge och Danmark i följande ordalag: Mere end en halv Menneskealder er nu henrunden, siden det förste skandinaviske Naturforskermöde afholdtes. Det var Förstegröden af den Slegtskabsfölelse, som i Agtelse og Venskab begyndte at röre sig hos de tre Folk, og i Baudhed paafaldende er det, at denne Fölelse först sam lede Mend, som beskjeftigede si; Kr