Aftonbladet – 14 juli 1868, sida 2

Men inte kunde det skada om hon fick lära litet franska, menade Gustafva, som närde vissa äregiriga planer för lilla Evas framtid. Alldeles onödigt, platt onödigt, svarade Dahl; sätter bara fåfänga i fickan; hvad kan hon ha för nytta af den kunskapen? Det begriper jag inte och inte du heller, mor, fast du önskar hon skall lära det. Ja, sade pastorn, först skola vi lära benne nyttiga ting — sedan få vi se om det blir någon tid öfver till grannlåter. Och dervid blet det. Lilla Eva var nu, som sagdt, nio år, och nu hände det ibland att hon ensam fick ga små ärenden i grannskapet, ty hon skulle lära sig att litet reda sig pa egen hand. Hon fick sig dervid emellertid noga föreskrifvet hvilken väg hon skulle gå, och det hände aldrig att hon afvek från denna dygdens stig. En enda gång hade det dock händt............ Hon hade ett par gånger i sällskap med sin fosterfar gått en trång och ruskig gata, bebygd nästan uteslutande med förfallpa träkojor, plank och uthuslängor. Ett fönster i en af dessa kojor hade väckt hennes uppmärksamhet i hög grad. Den ena af de ne. dersta rutorna var utslagen och ersatt af ett stycke papp eller gråpappers; den andra doldes af en rutig stolsdyna som stod uppställd der mot. Det såg ut som om invånarne i denna bostad skulle vara mycket rädda för att blifva sedda af de förbigående. Detsåg emellertid mycket snyggt ut i fönstret; rutorna voro Klara och en liten snöhvit gardinlapp lyste derinnanför; det rutiga öfverdraget på stolsdynan var rent, och till och med pap peret på den andra rutan var med tydlig omsorg och ordentlighet påklistradt. Men hvarken gardinen eller stolsdynan hade in tresserat lilla Bva; hvad som drog hennes