Aftonbladet – 11 juli 1868, sida 2

öfver hennes läppar kommit ett ord knappt nog i hennes sinne en tanke som kunde förnärma hennes make, och han hade längesedan af allt hjerta förlåtit den orättvisa hor förut gjort honom. Men hon visste också att han nästan kunde läsa hennes tankar och så väl förstod hennes känslor att hon ej kunde dölja något för honom och nu -— tänk om han redan gissat de misstankar som Men hvad misstänkte hon då egentligen? Ack, hon visste det knappt sjelt. Hon visste blott att hela hennes själ råkade i uppror när hon blott tänkte på det varma intresse han visade för detta främmande barn, åt hvilket ban ville gifva den plats hennes äl!skling en gäng innehaft. Och ju mer hon tänkte derpå, ju värre blef det, och hon vågade ingenting säga, ty hon kände att hvarje ord skulle förråda henne. Kanske var det redan gjordt? Kanske anade han redan huru det stod till inom henne? Det var dertör han icke talade till henne, icke såg på henne. Ja, så var det. O,hvad hade hon gjort! Skulle de fordna striderna, de fordna sorgerna komma tillbaka? Och det blott för ett enda ord, nej blott ett annat tonfall i rösten. Dahl hade tagit det ena ljuset med sig in i sofrummet, men det andra stod qvar på bordet och bibeln låg der också, men Gustafva läste ej deri. Hon satt och såg ned i sitt eget hjerta och hon bäfvade, ty det var så mycken bitterhet der, så mycket knot, så många oädla känslor. Hon gick i minnet tillbaka, långt tillbaka, till den tid då hon först blef gift, och tänkte på huru det varit under alla dessa åren. Och huru hon tänkte kunde hon ej se annat än att hennes man alltid varit bättre än hon, lugnare i lyckans dagar, undergifnare i sorgens. Och hade han någonsin under alla dessa år svikit henwe I