Aftonbladet – 11 juli 1868, sida 2

Iltid säga sanningen eller åtminstone hela; inningen, samt att det är omöjligt, att franslännens kejsare och kejsaren af Osterrike l, ummanträffat under så högtidliga förhållanen endast för att göra känsloutbyten. Frank-. ke, representeradt af sin suverän, sökte ett rigiskt stöd hos kejsaren af Österrike, men wn det icke. Om det förhåller sig så, är; rycket vunnet för freden. Är det Preussen, om skall bega den därskapen att hota oss? h! det kunde finnas ett sätt att drifva det il denna ytterlighet, det vore att visa det rankrikes svärd, ty Frankrikes svärd skulle tränga i Tysklands hjerta. Också jag vill tränga i Tysklands hjerta, men genom frieten, genom denna kammares delaktighet i andets angelägenheter. (Mycket bra, mycet bra! från oppositionsbävkarne). Man har påstått, att sedan Frankrike berädt denna bana, hade det agg som fanns andra sidan om Rhen, minskats. Men ven om det ännu funnes, skulle det väl änock vara ett skäl att i oändlighet rusta? En talare har sagt, att vi utan fara kunde ifva etterdömet af afväpning. Na väl, rankrike måste kunna säga ut sin tanke, , att den nation blir den ärooch starkaste, som först sticrdet i skidan och visar verlden, att tid att inträda i ett fredstidehvarf. sjelfva vetenskapen sammansvärjer sig för etta resultat; ty hvilka äro hennes priviliierade eröfringar? Förstörelsemedlen. Genom en förfinad grymhet, hvars like nan förr aldrig sett, tänker man endast på tt slagta menniskor, och jag kunde icke rja mig från ett pinsamt intryck, när jag några dagar sedan hörde marskalken uigsministern berätta, att man hade erbjudit wonom mer-än 600 förbättringar å chassepotsevären. Man tycker, att det ej är tillräckigt att döda fjorton menniskor i minuten, nan maste döda tretiwo. (Larm). Nåvä letta är slut på kriget, ty det är slut på iran, slut på det personliga modet, slut pa len håg för romaneska äfventyr, som dref nenniskorna ut på slagfälten. Det blir då cke längre krig, det blir ett slagtande, och menniskorna skola med vämjelse vända sig bort derifrån. (Bitall på vissa bänkar). Och på samma gång manar vetenskapen oss till fred genom sina uppfinningar och k. I sägen, att det är nödvändigt ästa våra städer, att med murar omhägna våra minsta köpingar, om de ligga vid oränsen. Allt detta är hatets politik, men icke vänskapens och ötverseendets; de, som predika denna politik, känna icke sin tid. Den nuvarande tiden tillhör demokratien; I talen om gränser, de äro kullkastade. Potentaterne vilja ha detta resultat; den store konungen lyckönskade sig att ha slagit ned Pyreneerna; längre fram ville en stor hä förare krossa dem under sin segrande stöfvels klack, och de reste sig åter i blod; hvad som i våra dagar verkligen slår ned dem, det är vära ingeniörers händer, det är detta stora jernband, som är en fredsplogfära, det är civilisationen, det är hatet till kriget. (Rörelse i olika syftning.) Om detta är framtidens lag, hvarföre då framhärda i denna politik, som talar om kriget utan att frukta det, som häller oss fängslade i utgifter, hvilka uttömma landet ? Till slut yttrade talaren: Om jag haft den lyckan att träffa det rätta i de betraktelser jag framställt, skulle slutsatsen bli denna: det finns blott en enda man som kan befria situationen från detta okända, som beberrskar och. förtär henne, som åter kan gifva verksamhet åt produktionen, förtroende åt sinnena, hvila åt Europa. Må han komma och säga — han kan det genom sin senat — att han hädanefter icke skall föra krig utan att ha rädfrågat er, så skall förtroendet pånyttfödas, edra budgeter skola komma i jemvigt (mycket bra! från venstern), Frankrike skall kunna ät sin rang i verlden och icke längre vara dö till ofruktbara uppoffringar. Detta ärö blickets kraf; vi ha bedt er derom i frihetens namn, vi bedja er nu derom för våra finansers bästa (oväsen). Ty I upprepen oupphörligt, att om stora utgifter blifvit gjorda, så ha de frambragt storståtliga resultater. Jag vill ej blanda kritiken i detta beröm; jag antager satsen ör god. Men jag säger blott, att om I ären älgörare, ären 1 alltför mycket slösaktige välgörare. Om Frankrike har varit nog rikt att kosta på sig sin ära, är det icke nog rikt att kosta på sig kejsarriket under dylika förhållanden. Det är tid att det bennar sig (Skrän och knot på åiskilliga vänkar. — Rop: Till ordningen! — Lifligt bifall af oppositionen. Jules Favre återkallas till ordningen af ordföranden.) När oväsendet afstannat, uppträder statsministern och genmäler Jules Favre, hvarunder han ofta afbrytes af majoritetens bifallsrop, hvilka isynnerhet bli lifliga och långvariga efter talets slut. Oaktadt Olliviers föreställningar, att det icke är tillbörligt att för minoriteten afklippa möjligheten att vederlägga kabinettets mest framstående ministers tal, förklarar kammaren härefter den allmänna debatten slutad. Ör Den export af slagtboskap till England, hvilken redan beredt vära landsmän icke obetydliga fördelar, hotas af en ganska stor olägenhet. Under benämningen: lag rörande äljningen af utlä.dsk boskap