Aftonbladet – 11 juli 1868, sida 2

XIV:s politik, ingenting får rubbas på det schackbräde, på hvilket diplomatien har li ställt upp pjeserna och spelar sitt parti! Men se, nu har stormen kommit och slagit omkull icke blott pjeserna, utan äfven schackbrädet, och I viljen återställa sakerna i samma skick, som de voro! Nej, Europas tillståud är utan tvifvel icke längre detsamma: stora fakta ha uppenbarat sig der; men jag förnekar, att dessa djupa rubbningar förefallit till fromma för de krigiska idterna. Tvärtom har denna omskapning danat en stor mening, som börjar göra sin tur kring verlden och eröfra intelligenserna: fredens dyrkan, kärleken till arbete, behofvet af orduing! (Nytt bifall från venstern.) Det Europa, som blifvit ombildadt, liknar hvarken Richelieus eller Vaubans eller Catinats Europa. Desse äro visserligen ärorike förfäder, men vi äro icke angelägna att likna dem. Hvad angår de öfriga personer, om hvilka jag talat, så förnekar jag uppriktighet hos dem. Desse medgifva, att demokratien bör vara den rådande; de ställa sig till hennes tjenst, men det är för att beherrska henne. De uppegga hennes passioner, hennes afundsamhet; de visa henne på andra sidan om gränsen exalterade grannar, såsom de säga, och vädjande till det ädlaste, som finns i den franska ömtåligheten, utbrista de: Se der är fienden! Och tron I icke, att det på andra sidan om gränsen finns personer, som äro lika litet uppriktiga? Fransmännen, säga de, äro endast äfventyrare och grälmakare; ehuru de ärofullt utgjutit sitt blod på verldens alla slagfält, är det ej nog för dem, de önska sig nya bedrifter, de drömma ännu om eröfringar. Och det är genom att sålunda uppreta folken mot hvarandra som man beherrskar och förslafvar dem. Dessa väpnade krafter, dessa fästningsverk, i hvilka det finns kanoner, som ej lossa skott, tändnålsgevär, som stanna qvar i arsenalerna, hvad inhebära de väl annat än en sammansvärjning mot folkens frihet? (Lifligt bifall af venstern. — Protester på de öfriga bänkarne.) Jag önskar mig en väldigare stämma för att säga till dem: Räcken en broderlig hand åt hvarandra! kasten bort dessa vapen! förändren detta jern till plogbillar och ångmaskiner. Atervänden till arbetet, till industrien, till freden, och desavueren fem, som råda er. (Rörelse i olika syttning. Vederlägger väl Europas tillstånd dessa anmärkningar? Låt oss gå rakt på det spöke, som hotar oss: det är icke i orienten; det är icke i södra Europa; det är i norr det finns; det är Preussen, som enligt ypperliga hufvudens påstående skall förorsaka Frankrike oro. Och hvarföre? Derföre att det förstorat sig. Jag medgifver, att dess ställning förändrat sig. Har det förstorat sig omaåttligt? Jag skulle icke våga uttala detta ord här, ehuru jag kanske skulle ega rättighet dertill.. Redan 1864 höjde sig verkligen min röst på denna plats för att bedja landet icke jrlora denne mäktige grannes ärelystnad ur sigte, då han med tvisten om Slesvig till förevändning hotade hela Tyskland med sitt öfverväldes tyngd. År 1866 kunden I tala, och vi rådde er att göra det. Tyvärr hotade man i stället för att tala, och derefter har man hängifvit sig åt en overksamhet, som gjort allting möjligt. Deraf stora händelser. Men till dem, som öfverdrefvo deras omfång, sade jag, att de bedrogo sig. Jag tillhör en skola, som bör räkna talrika anhängare i denna församling, en skola, som tror, att menniskan alltid styres af en hemlighetsfull och allrådande makt, hvars beslut det är henne omöjligt att begripa, som leder den svaga skapade varelsen trots hennes klokhet, hennes ansträngningar, hennes mod till oförutsedda resultater, och som ofta låter det goda spira upp ur hvad man fruktade såsom ett ondt. Dessa betraktelser ega en mycket noggrann tillämpning på 1866 års händelser. Det är obestridligt, att Preussens inflytande vid den tiden tillväxte, och att vårt icke tillväxt i samma förhållande. Men låg det icke ett slags ödets skickelse i detta resultat? Erinren er lord Palmerstons ord rörande Slesvig: Man kan icke antända annat än hvad som är antändbart. Det fanns i Tyskland vissa behof af omskapning. Det är klart, att den urmodiga och maskstungna institution, som man kallar tyska förbundet, hvilken i vår jernvägstid gick med en fart af en half mil i ti men, icke längre kunde göra tillfyllest för nutidens behof: den var utdömd. Två stora makter stodo gentemot hvarandra: den ena representerade den nya andan — icke som skulle jag vara nog enfaldig att anse Bismarck såsom en liberal man, men i Maj 1866 var han i alla fall liberalare än det österrikiska kabinettet. Sedermera har Österrike, upplyst genom olyckans erfarenhet, vandrat på den liberala vägen, det har afskuddat det ok, som kyrkan ville lägga på det. Men när striden utbröt, var segern på förhand gifven för den af de båda nationerna, som representerade den fruktbaraste iden, framtidens ide. Men ialla fall bör Tyskland, om det också då drefs af ett befallande behof, nu vara blidkadt. Om Österrike var illa organiseradt, har det återvändt till bättre fotspår. Frankrikes suverän begaf sig till Salzburg; han sökte uppgöra en öfverenskommelse med kejsaren af Österrike. Jag vet ganska väl, att hr utrikesministern har skrifvit ett cirkulär för att förklara, att detta möte icke hade annat ändamål än familjutgjutelser. Ingen kan hysa större aktning för dylika saker än