Aftonbladet – 11 juli 1868, sida 2

ned i trädgården, taga hacka och spade och börja arbeta. Det var första gången han arbetat på en söndag, och madam Dahl blef nästan rädd då hon såg det. När hon sedan kallade honom till aftonmåltiden, svarade han ej, men kom genast, satte sig tigande till bords och yttrade ej ett ord under hela måltiden. Efter dess slut tog han upp bibeln, men i stället för att, som vanligt, läsa högt ett kapitel deri, läste han för sig sjelf, utan att ens se upp på bustrun. Hon dukade af bordet och tog sig före än den ena än den andra sysslan för att dölja sin oro, men slutligen blef den henne öfvermäktig. Duhlo, sade hon. Ja, svarade han och såg på klockan; hon är nio slagen — jag skall bittida upp i morgon — jag behöfver gå och lägga mig. Han sade dessa ord i en ton som alldeles isade henne. Hvad hade kommit öfver honom? Hon vågade ej tråga honom, hon vågade ej tala vid honom af fruktan att hennes ord skulle förråda den storm som rasade inom henne. Ty något som länge varit glömdt, längesedan ångradt och förlåtet, hade äter vaknat inom henne. En gång förr hade hon låtit sådana ovärdiga misstankar intaga sitt sinone och huru bittert, ack! huru bittert hade hon ej fått ångra dem! Huru lång tid hade ej forgått innan hon kunnat återvinna sin mans förtroende! Huru nära hade hon icke varit att förlora det för alltid och med det hans kärlek! Han hade blifvit så djupt sårad deraf, att den minsta antydning på nåput dylikt sedan varit nog att för dagar vch veckor rubba jemnvigten i hans lynne. Också hade Gustafva Dabl gjort sig en fast föresats att aldrig mera genom sin orimliga svartsjuka jaga lyckan från sin härd. Sedan hennes Ila flickas födelse hade aldrig helter