Aftonbladet – 11 juli 1868, sida 2

I lagstiftande kårens plenum den 4 dis afslöts den allmänna debatten öfver budgeten. Sedan referenten Busson-Billault hällit ett tal, som egentligen blott var en omskrifning af utskottets betänkande, uppträdde Jules Favre. Han ansåg icke utgifterna för de allmänna arbetena och för kriget ha den undantagskarakter, man velat tillägga dem. Dessa utgifter äro fullkomligt normala, försäkrade han; de skola belasta de framtida budgeterna; och om man vill bota detta onda, måste man gå till roten deraf, d. v. s. till det system, som dabat dylika missförhållanden. Två utvägar finnas att draga sig ur klämman: att öka inkomsterna eller att minska utgifterna. Att öka inkomsterna skulle då ske antingen genom lån eller beskattning. Den förra utvägen förkastade talaren, emedan den tynger på landet kanske svårare än beskattningen; och den senare fann han icke heller riktig, emedan det vore att anfalla produktionen i sjelfva dess källa. Återstod således endast att minska utgifterna. Talaren ansåg väl kckså icke obetydliga besparingar kunna göras genom nedprutningar i de högre tjenstemännens löner och enom att omorganisera förvaltningen; men essa besparingar skulle dock i det stora hela bli en småsak, och landets uppmärksamhet är icke fäst på dessa detaljer, utan på två andra saker af mera betydenhet: statsskulden samt utgifterna för armen och flottan. — Efter att ha citerat några yttranden af finansministern framkastade talaren härefter den frågan: Måste Frankrike då nödvändigt ruinera sig, för att icke föra krig? (Bifall från venstern.) Denna fråga besvarade han sålunda: Under diskussionen öfver kontingenten blefvo kammarens rättigheter fullkomligt bevarade; man kom öfverens om, att kammaren skulle fortfarande råda öfver män och penningar. Det är alltså tydligt, att vi ega rättighet att kasta ögonen på Europa och fråga oss, om en så ansenlig militärrustning verkligen är af nöden, om den är oundgänglig, om den kan försvaras, jag vill icke säga, med någon sak, utan ens med någon förevändning. — Nåväl! hvad läser jag väl i framställninen af motiverna och i de öfriga officiella okumenterna? Att de händelser, som timat, omstörtat jemnvigten i Europa, omflyttat styrkan, bildat stora civila och militära agglomerationer, och att Frankrike följaktligen måste vara väpnadt, omgifvet af fästningsverk, harneskklädt, så framt det icke skall vara utsatt för att förgås. Jag bekänner, att mitt medvetande protesterar mot dylika påståenden, hvilka dock böra vara strängt bevisade för att eder budget skall vara berättigad. Och när jag hör detta språk, urskiljer jag två kategorier af personer, som föra det: somliga äro uppriktiga, andra äro det icke. — De, som äro uppriktiga, tillhöra den skola, som alltid vill gå i Richelieus fotspår; hans testamente bör vara vår regel; det högsta i politik r fö illbaka till Ludvig