Aftonbladet – 10 juli 1868, sida 2

men för en mor är sorgen inte lätt hvarken att bära eller att glömma. Ack, min flicka, min lilla, vackra, ljuslockiga engel — hvarför, hvarför skulle du gå ifrån mig! och hon gret högt. Nej,jag kan aldrig glömma — jag kan aldrig inse att det var till värt bästa, som du säger, aldrig, aldrig? — — Dörren gick upp i detsamma — ingen af de båda hade hört den lätta knackningen -— och en ung man i presterlig drägt steg öfver tröskeln. Madam Dahl sansade sig hastigt, aftorkade utan att tänka derpå, sina tårar med det fina förklädet, medan trädgårdsmästaren steg upp och räckte den inkommande handen. Välkommen, herr pastor, sade han, fö låt oss, som taga emot pastorn så härp, tilllade han med en blick på hustrun, men vi läste något i bladet, som minde oss på vår lilla ficka, och då vet pastorn hur det är — Ja, jax, svarade pastorn; jaså, min kära madam Dahl, det vill inte bli bättre ? Nej, herr pastor, med mig blir det aldrig bättre — jag kan aldrig glömma... Det skall niinte heller; ni skall blott lära er minnas på ett annat sätt, och med Guds hjelp kommer väl tiden, om ej annat, att göra hvad ni ej sjelf förmår. Men, mina vänner, hvad var det då ni läste som kunde så uppröra er? Trädgårdsmästaren visade honom annonsen, som han med stor uppmärksamhet genomläste. Matdamen hade gått ut i köket efter kaffet. Dahls, sade pastorn, sedan han slutat läsningen, det faller mig något in. Tänk om... Jag ser hvad pastorn menar; detsamma bar jag också tänkt på. Tiur pastorn hon skulle Dli bättre sedan? Ja, det tror jag med säkerhet, såframt batnet är snällv och vackert; så atthön kan