Aftonbladet – 10 juli 1868, sida 2

in STOCEHOLM den 10 Juli. Det skandinaviska naturforskaremötet i Kristiania. Måndagsmorgonen företog den geologiska ektionen en exkursion från Drammen, der de tländska medlemmarne hvilat öfver natten. Jeltagarne voro 13. Klockan 7 åkte man ill Bukkerud, steg upp längs den sluttande ana som för till Koneruds grufvor och beåg den blottade gränsen mellan yngre grait i foten och öfverliggande förändrade siluiska lager. Turen gick nu tillbaka till Dramnen uppför Liedalen till Norddal. Härifrån andrade man till fots upp på Krogskollen ch besåg här de skarpa gränserna mellan de inderliggande silurlagren och de tre öfverligande olika porfyrarterna. Derefter vandrade nan till Gjellebek, der vagnarne väntade, och terkom till Kristiania klockan 8 på aftonen. Tisdagen klockan 10—12 hölls möte i den eologiska sektionen. Professor Kjerulf höll lär ett föredrag om bergarternas fördelning sparagui!fjellet i det centrala Norge. Der-l: fter talade professor. Torell om gneissens och I sranitens förhållande till hvarandra nedom en skandinaviska halfön och påvisade dervid, huru halföns nuvarande utseende synes vero derpå att de äldre sedimentära bergurterna, gneissen och skiffern, blifvit genomyrutna al granitmassor i riktningen af Skanlinaviens längdaxel. Den etnografiska sektionens förhandlingar ;ppnades mäåndagen under professor Worsaaes presidium med ett föredrag om jernållern af den för sina undersökningar af flera lanska torfmossar bekante adjunkten Engelkardt, som i sina inledningsord erinrade om wru man i Frankrike och England riktat in uppmärksamhet på undersökningar röande menniskoslägtets ålder, medan de norliska forskarne framhållit en annan sida, då våra fornminnen icke äro gamla nog att des undersökande skulle kunna gifva något äsentligt bidrag till besvarandet af denna råga. Det var i synnerhet en punkt talaeen ville uppehålla sig vid, det var jernållern till hvars belysande under det senaste lecenniet många nya momenter tillkommit, synnerhet genom gräfningar i flere danska orfmossar. Till dessa gräfningar, som varit förbundna med jemförelsevis ej ringa kostnader — vid en af dem, den i Thorsbjerg nosse, 3500 spd. — hade representationen med berömvärd frikostighet bidragit, och dessa arbeten kunde ännu ej anses afslutade. Talacen ville fästa uppmärksamheten på det egendomliga hos det kulturstadium med hvilket man här gjorde bekantskap. Först förtjenade att läggas märke till huru enahanda beskaffenheten är af de gjorda fynden: det är städse vapen och redskap till krig, redskap från lägret eller valplatsen, aldrig något som står i samband med qvinliga sysslor. Detta ådagalade snart, att dessa saker måste vara med afsigt nedlagda, icke tillfälligt glömda. Allt är i ett sällsamt till-stand, vapnen böjda och förstörda, icke en. enda sak är brukbar eller hel. Den första förklaringen man sökt gifva härpa härrör från den för nordens historieskrifvare välbekante fransmannen Beauvois, som förmenade att de voro sjökyrkogårdar,en konjektur som dock snart öfvergafs då man aldrig fann ett enda lik. Vidare hade professor Worsaae uttalat den förmodan att fynden voro lemningar af offer till gudarne som blifvit ned sänkta i heliga sjöar. Härtill hade Beauvois anslutit sig och på älle hos Orosius, som uppenbarligen måste hafva afseende på dessa stora samlingar af krigsredskap. Denne författare berättar nemligen huroa barbarerna när de vunnit seger öfver romarne, hängde fångarne, och förstörde de eröfrade lägren. Man blef nu uppmärksam på flera ställen hos gamla författare, hvilkas rätta betydelse först nu blef klar, och det måste nu anses för säkert att hvad man finner i dessa mossar är lemningar at de stora offren af de besegrades vapen och redskap hvad som äfven förklarade hvarför man der aldrig funnit spår af lik och att allt detta fått ligga orördt. Hvad man finner är en blandning af barbariska saker samt. några romerska, deribland mynt, som gjorde att man med säkerhet kunde bestämma tiden för dessa lemningar, 250—500 är efter Kristus. Dessa fynd hade gifvit vigtiga bidrag till besvarande af frågan i hvad förhållande jernåldern står till den närmast föregående bronsåldern. j Bland jernålderns egendomligheter framträder icke blott ett genomgående användande af jernet; den har också en båtbyggnadsform som bronstiden alls icke känner, en betydlig konstnärlig utveckling i ornamentationen, i hvilken de geometriska linierna aflösas af friare former som dock ej röja den ringaste inverkan af romersk konst. Hon företer äfven hästens bruk och först och främst användandet af bokstafsskriften, med ett ord, hon kommer med så mycket nytt, att man ej kan antaga henne vara organiskt utvecklad ur den föregående bronsåldern, utan måste tillskrifva hennes framträdande en om hvälfning förorsakad af en helt och hället ny invandring. Denna invandring har väl sannolikt skett söderifrån. En af orsakerna till denna tro är olikheten mellan de i Danmark och Norge funna lemningarne. När man genomgår den på föremål från deå äldre jernåldern så utomordentligt rika fornsakssamlingen i Kristiania, blir det alldeles solklart, att de i Norge funna sakerna äro mycket yngre än de danska. Talaren ville dock ej På något bindande sätt uttala sig om denna fråga, ty för att man skulle kunna göra detta, måste de länder genom hvilka invandringen gätt vara i antiqvariskt hänseende bättre undersökta än nu är fallet. Hvad beträffar detta omkring 250 e. K. invandrande folks nationalitet, var den utan allt tvifvel ootisk. — Runinskrifter funna på lemningar LL ev O