Aftonbladet – 10 juli 1868, sida 2

åket. Att kalla det germaniskt är mindre fi ckligt, ty tyska forskare ha användt detta fi rd på ett sätt som om det vore liktydigt ed tyskt; detta vore vilseledande. De funna ukerna visa, att det är bronsfolket med hvilet jernfolket stött tillsammans, men de visa fven, att det förra ej haft något inflytande å den kultur som det senare utvecklade. )e romerska mynt som äro funna tillsamlans med lemningarne från jernäldern hjelpa ss att dela fynden i äldre och yngre, och på etta sätt får man kedjan temligen sammanängande. Efter den äldre jernåldern kommer den rellersta jernåldern från det femte århunradet till c:a 800 år e. K.; denna är dock j starkt representerad i samlingarne. — Ett f dess vigtigaste kännetecken är braktea-: erna, utan tvifvel at barbariskt ursprung, ned runeinskrifter, somman dock ännu ej lycats tyda. En stark inverkan från Byzanz r här märkbar. Den yngsta jernåldern sträc-! er sig slutligen från år 800 till kristendonens införande i norden. Här står man viserligen på säkrare historisk grund, men äfen här ha fynden sitt intresse, i det de tjea att illustrera sagornas skildringar. Här inner man lemningar af hästmunderingar; yligen har man äfven funnit spår af bruet att bränna ljus öfver de döda,i det man fver den öfversta ändan af ek-kammaren unnit ett vaxljus, som visade sig ha brunnit omkring en half timme. Till detta anförande knöt ordföranden prof. Worsaae några supplerande anmärkningar, det han förnämligast betonade den föreående talarens yttrande om huru märkvi ligt plötslig öfvergången är mellan bronsoch jernåldern. Vår fornforskning hade i början uppdragit skarpa gränser mellan de lika åldrarne och antagit invandringar som fbröto det organiska sammanhanget. Men jfvergången fran stentill bronsåldern var långtifrån så skarp som de äldre forskarne antagit, i flera af de äldsta grafvarne finner man stenoch bronssaker om hvarandra. I andra länder finner man äfven bronsoch fornsaker blandade, men så är aldrig fallet i Danmark. Den gamla metallen försvinner med ens, och det enda ställe, der man funnit antydning till en blandning är i en ännu likväl ofullständigt undersökt mosse på Bornholm, kallad Balsmyr. Det ligger derför ej något öfverraskande deri, att jernäldern inför det alldeles nya sättet att begrafva liken i stället för bronsålderns bränning. Tal ingick derpå i en närmare redogörelse sin af den föregående talaren använda klaring af mosstynden, och anförde de ställen hos de gamla författarne som omtala bruket att segervinnarne förstörde de öfvervunnas vapen och redskap och invigde dem ät gudarne. Den genomgående böjning som man hos alla dessa vapen påträffar maste ha varit ett religiöst bruk; man anträffar dem äfven hos saker nedlagda i grafvarne, och det icke blott från jernutan äfven fran bronsåldern. Slutligen önskade talaren, att man äfven i Skåne och södra Norge måtte göra dylika fynd, som kunde gifva svar päde frågor hvilka ännu återstode att Jösa. Prof. J. Steenstrup, den berömde danske naturoch fornforskaren, ansåg att de strider om hvilka dessa fynd bure vittne, maste ha föregått inom gränserna af en starkt utvecklad jernkultur, och icke mellan bronsfolk och ett invandradt jernfolk. Professor Worsaaes åsigt vore att de vapen som blifvit nedlagda tillhört de öfvervunna; men nu r det jernvapen man funnit, och dessa buro tillika spår at att ha blifvit förstörda med andra jernyapen. Det föreföll honom derför som man ej borde förlägga mossfynden omedelbart på gränsen till bronsåldern; man kunde ännu tänka sig möjligheten af fynd som kunde påvisa en ännu äldre jernålder. Om denna punkt vexlades nu några repliker mellan de tre talarne. Prof. L K. Daa fästade uppmärksamheten I på att jern är en metal: som finnes inom nordens egna gränser, medan deremot sädesslagen och husdjuren — hästen och kon o. s. v. — icke tillhöra den nordiska floran och faunan. Jernet har äfven i de särskilta språken de mest olika namn, medan t. ex. kons namn i alla den indoeuropeiska folkst .mmens särskilta språk är detsamma, Derför trodde han att jernet ej borde tilläggas en så stor betydelse i de etnografiska frågorna, Ufver allt der en finsk befolkning lefvat finnas spår af en urgammal bearbetning af metallerna; i våra öfversta fjelldalar finnas t. ex. smeddalare som nu äro öfvergifna, men der den lätt åtkomliga myrmalmen varit bearbetad. Detsamma har äfven varit förhållandet t. ex i Siberien. Smedens namn är i Kalevala uttrycket för den högsta färdighet menniskan kunde tillegna sig äfven på det rent andliga området. Tal. kom derefter äfven in på invandringsteorierna och framhöll nordbons från det femte ända till det elfte ärundradet fortsatta tåg till England, såso en upplysande illustration af det sätt hvarpå den germaniska stammen, sannolikt i många små afdelningar, begifvit sig till de nordiska länderna, dit de antagligen i allmänhet ankommit utan att ha synnerligt många qvinnor med sig, så att man måste antaga, att landets senare befolkning härstammade frän förbindelser mellan kolonisterna och de ursprungliga invånarnes döttrar. sRA a FA 0 Utom de af oss förut nämnda ha följande föredrag blifvit inom de särskilda sektionerna hållna: I den fysisk-matematiska: af docenten Kolling och dr A. S. Guldberg; i den medicinska: af prof. Drachmann från Kjöbenhavn om den medicinska gymnastikens område och resultater; i diskussionen deltog dr Wretlind; af prof. Almen om sockersju