Aftonbladet – 7 juli 1868, sida 2

Ångfartyget S:t Halvard förde kl. 2 na urforskarne tillbaka till Kristiania. Lagstiftande kåren är nu som ifrigast syselsatt med den allmänna debatten öfver budeterna och det tillämnade lånet. Flere minre ryktbara talare ha öppnat debatten, vilka alla, utan afseende på olika politisk rosbekännelse, varit eniga i en punkt: alla a de erkännt, att iokomster och utgifter äro ångt ifrån att uppväga hvarandra och att tatsbristen år för år tillväxer på ett förärande sätt. Meningarne ha endast skilt ig åt, då det varit fråga att bestämma uppwofvet till finansnöden och angifva botemedet mot det onda. Under det att GarnierPagös fordrat en fullständig och radikal reform i finansinstitutionerna, ha S:t Paul och Talhouet, två medlemmar af majoriteten, åtöjt sig med, den ene att yrka en fullkomigare skatteuppbörd, den andra att föreslå några mindre betydande besparingar 0. 8. V. Den franska allmänheten har väl icke utan ntresse följt äfven desse talares anföranden, men man motsåg med alltför spänd väntan Thiers utlofvade föredrag, för att kunna ;ona dem all den uppmärksamhet, de onekigen förtjenat. Detta anförande har nu gått at stapeln, men tyckes i icke så ringa mån ha svikit de stora förhoppningar man gjort sig derom. Det var den 1 d:s Thiers uppträdde. Redan före början af plenum var det ett så stort tillopp at åhörare och åhörarinnor, att sjelfve de deputerade blott med stor möda kunde bana sig väg tillsina platser, samt att biljettmånglarne bjödo ut inträdeskort till ett pris af 100 francs. Bland åhörarne såg man general Changarnier, senatorn Lagueronniere, den tunesiske finansministern, generalprokuratorn Deprez m. fl. framstående personer. Alla ministrarne voro tillstädes. När Thiers kom in i salen med en bundt papper under armen, var allas uppmärksamhet riktad på honom. Så snart han hade beträdt tribunen, rådde den fullkomligaste tystnad. Vi vilja nu ej lemna någon redogörelse för det Thierska talet, som medtog 2!!e timmars tid, utan endast i korthet nämna, att Thiers väl i allmänhet förkastar kriget, men ändock vill ha krigsrustningar; han gillar de stora armeoch marin-budgeterna, icke såsom ett medel att intervenera, utan för att visa Tyskland, att Frankrike icke är sinnadt att tåla ytterligare usurpationer; han fordrar, att staten skall blanda sig i angelägenheter, som egentligen icke vidkomma densamma; han ogillar till och med några af de utaf finansutskottet föreslagna besparingarne såsom obilliga och fordrar till slut adressdebattens återinförande, på det att representanterna hvarje år må kunna säga kejsaren och hans ministrar sanningen. Detta var ungefär hufvudsumman af hans vidlyftiga anförande. Vi vilja nu meddela några korrespondenters omdömen öfver detsamma och det intryck det gjort i regeringskretsarne. Så skrifver t. ex. en korrespondent den 2 d:s till National-Zeitung: När någon i dag på förmiddagen frågade markis Moustier, hvad regeringen skulle genmäla på Thiers tal, svarade han: Hvad kunna vi svara, då oppositionens chef rekommenderar hos oss just samma politik, som vi följa ? Det förstås af sig sjelf, att hvarken i statseller finansministererna samma ogrumlade belåtenhet med det Thierska talet räder som i utrikesdepartementet. Väl lägger äfven Rouher vigt på, att Thiers med sin auktoritet understöder den politik, som han sjelf oaflåtligt förordar i ministerrådet, men ministern har denna gång mer än förr blifvit bragt i trångmål genom yrkandet på ministeransvarighet. Med denna har ju Thiers i sjelfva verket endast bestämdt formulerat, hvad alla talare före honom utan åtskilnad till partier äfven uttalat, i det att de med större eller mindre eftertryck gjort gällande, att så sorgliga budgeter som den närvarande endast äro möjliga derigenom, att lagstiftande kåren icke har någon allvarsam I kontrollrätt. En annan korrespondent skrifver: Man måste väl rent af antaga, att verkan af en ganska framskritlen ålderdom småningom gör I sig gällande hos Thiers, ty hans tal i lagstiftande kåren bli allt svagare till sitt inne håll, om också deras omfåvg förblir detIsamma. Så tog hr Thiers i går åter hela i Peagm i anspråk, utan att likväl möta det TI bitall, som eljest slösas på honom, hvilket väl torde ligga deri, att hans gårdagstal, oberäknadt de stilistiska vändningarne, var ett I noggrannt upprepande af ett redan för tre lår sedan hållet. Nya åsigter hemtar den gamle mannen icke ur de nydanade förbål-I landena, och de med honom sammanvuxna låsigterna äro så fullständigt bekanta för l kammaren, att all hans talang icke mera I förmår väcka något intresse för deras framI dragande. Dessutom var den finansiella deIlen af hans tal blott ett svagt upprepande af Magnins utredning, kantadt naturligtvis I med de för Thiers egna apodiktiska försäkI ringarne: Detta är sanning; detta är oomkullkasteligt 0. s. v. Men den politiska delen af hans tal bestod af en kedja af motsägelser, då han trots sin ofta uttalade försäkran, att de då liga finanserna äro en följd af regeringens dåliga. olitik, ändock icke önskade någon förändring i denna politik. De ruinerande utgifterna för arme och flotta äro för honom ej nog höga. och af budgetutskottets besparingsförslag falla. endast högst få honom på läppen. Han vill väl icke ha något krig, men han vill ha den beväpnade freden med alla dess bördor. Huru finanserna dervid skola förbättras, glömde han att säga; han sade sig icke heller, såsom hr Calley de S:t Paul, vara i besittning af något hemligt medel; han drog öfver hufvud taget ingen handgriplig slutsats. Vida pinsammare än det Thierska talets framställningar skola i regeringskretsarne de af medlemmarne af butgetutskottet Louvet och Talhouet gjorda meddelandena kännas, i det att de bevisade, att det blir allvar med prote) I timma med slutna ögon, blek som döden och gudomligt vacker med sitt långa, bugtiga r ) hår, som föll ned kring hennes axlar. Efter fl denna timmas hvila uppslog hon åter ögonen