Aftonbladet – 7 juli 1868, sida 2

der orolig hela natten, väntande sin dom och min. Jag vet icke hvad som tilldrog sig under de sju dagar som Celie sväfvade mellan lif och död. Jag vet ej heller hur det under tiden var med mig sjelf och huru dagar och ätter följde på hvarandra; jag bara vet att jag icke en timma lemnade den kära sjuka. Min stackars tant och Ernestine voro outtröttliga; Bellac sublim i sitt mod, Stephen sublim i sin vänskap för mig: Efter att ha sofvit djupt flera timmar, uppvaknade Celie en dag och gjorde ett tecken at oss attresa henne upp, så att hon kunde se hvar hon befann sig. Det är besynnerligt, sade hon med matt ämma, att man kan segla så länge på en ing! Ah, hvad stormen har farit illa med mig, och ändå har denna säng hållit sig uppe och icke kantrat! Hon igenkände icke Bellac, utan tog honom för Guillaume, samt bad, i det hon fattade honom i armen, att han ville lägga ned henne på stranden, så att hon måtte få hvila sig. Derefter vände hon sig till mig, betraktade mig med ett blygt och barnsligt småleende och hviskade: Jag känner nog igen er... ni är min gudson, och jag såg att ni rodde mer än alla de andra för att rädda mig. Läkaren, som trodde att hon tog mig för en af fiskrarne, lät några af dem, komma in i rummet, imen med tillsägelse att icke tala. Celie kände igen dem och sade till moder Guillaume i det hon fattade min hand: Du vet nog, du, mamma, att den här är min man ly Man trodde att hon alltjemt yrade. Bellac lät alla gå ut, med undantag af tant och mig, hvars hand Celie icke ville släppa. Hon låg alldefes vrörlig en hel