Aftonbladet – 7 juli 1868, sida 2

timma med slutna ögon, blek som döden och gudomligt vacker med sitt långa, bugtiga hår, som föll ned kring hennes axlar. Efter denna timmas hvila uppslog hon åter ögonen och igenkände till en början amiralens porträtt, som hängde midt emot henne, och derefter sitt rum, samt frågade oss hvarför hon låg så der, i stället för att mottaga oss i salongen. Då hon derefter påminte sig hvad sont passerat, tog hon vära händer och tryckte dem ömt, samt bad om förlåtelse för den oro hon förorsakat oss. Hon kom icke ihåg att hon haft några plågor och försäkrade oss att hon var alldeles frisk. Montroger tycktes hon icke alls erinra sig. Några timmar derefter öfverföll henne en nervskakning och hon ropade på mig samt hviskade: Säg mig, Armand, har fienden varit här i min närhet under min sjukdom? Om han kommer, så visa bort honom. Det är han som dödar mig! Ni skall aldrig återse honom, förklarade jag; jag har jagat bort honom. Tackn, sade hon. Han har varit för grym emot mig. Har jag då icke rättighet att lefva? Rädda, ack rädda mig ifrån honom! Följande dagen var hon utom all fara och hennes rädsla förbi. Hon ville då veta allt hvad som passerat mellan Montroger och mig; men som hon var alltför svag att höra sanningen, sade jag henne att ban och jag voro i det bästa förstånd med hvarandra och att hon aldrig mera skulle få att beklaga sig öfver honom, w Hon förbättrades nu allt fortfarande, men med undantag af sina kära underhafvande, Stöphen och lilla Moses, som hon ibland hade nöje af att se, ville hon icke mottaga någon, och vi stannade qvar hos henne utan att bry ss Om hvad pes filla umgängeskrets