Aftonbladet – 4 juli 1868, sida 3

och tappa bort sig sjelf i objektiviteten, försvinna för sig sjelf. (Afsluttende Pfterskrift, sidan 38). Men när på detta sätt alla stöd ryckas bort, hvad återstår då väl för den trötte att hvila sig på? Ja, härpå har Kierkegaard icke annat svar än att hänvisa den enskilde till att i religiöst trosnit omfattaden kristliga paradoxen — den nemligen att det eviga har blifvit timligt, det absoluta relativt, det gudomliga menskligt — låta det historiska och det spekulativa sanningssökandet syskia i de sferer, der de kunna hinna till något positivt resultat, och sålunda såsom yttersta konseqvens framställa allt annat såsom ringa, ja rent af förkastligt i jemförelse med det religiösa nitet. På många ställen hänsyftar Kierkegaard på detta anspråk, att allt skall uppoffras för det religiösa, och slutligen får det sitt öppna uttalande i Öjeblikkets polemik. När kristendomens anspråk på menniskan, yttrar Bröchner, i öfverensstämmelse a oå uppfattningen af det abstrakta mötsatsförhållandet mellån kristendomen och verlden bestämmes såsom anspråket på att dö, att hata sitt naturliga lif, så innebär detta anspråk omöjligheten att låta ett etiskt innehåll: ega bestånd tillsammans med det kristliga. Den naturliga tillvärelsens innehåll försvinner som ett intet i den absoluta motsåtsen till den eviga sanningen, och dermed försvinner vilkoret för det etiskas konkretion, och det vill säga: för dess verklighet. Det mäste bli lika omöjligt ätt låta det etiska behålla sin plats, trots nämnda anspråk, som att låta förståndet behålla en betydelse trots aradoxen. Och denna Kierkegaards uppattning, sådan den i populär form framträder i Öjeblikket, är ingalunda, såsom man försökt insinuera, någon aberration; grundad på ett eget mentalt tillstånd; den är blott det skärpaste uttryck för samma pranduppfattning, somm var bestämmande för hela för fattareskapet. Men, såsom Bröckner säger, när teoriens konseqvenser i afseende på det etiska bli dessa, så skall det deri för den, för hvilken det etiska har absolut betydelse, ligga ett absolut Hinder att erkänna teorien såsom sann och såsom lösande medvetandets split. EHyåd slutligen angår R. Nielsens teori, om huru tro och vetande, praktisk och teoretisk iösigt. skulle kunna bevaras i samnia medvetande, icke som om de vore likartade, utan just på grund af gin absolut olika art, så måste anmälaren erkänna, att han både anser det öfverflödigt att sysselsätta big vidare med densamma, efter den lika uttömmande söm kritiskt skärpa redogörelse, en sakkunnig författare, professor Axel Nybleus, meddelat i Nordisk Tidskrift, och att hän tillika känner en viss olust att blanda sig i en strid, under hvilken den ena parten synes böjd för att i tid och otid använda ett temligen antiqveradt stridssätt, i hvilket beskyllniogen för brist på förstånd hör till de mest omtyckta vapnen: Det torde likväl hända att bristen närmast låg hos den nya teörien sjelf och var en brist på förmåga att bli begriplig och begripen — med eött ord, brist på klarhet. Det skulle åtminstone Vara märke värdigt, om alla de, som från de mest olika ståndpunkter ha trott sig böra opponera mot den Nielsenska teorien, här skalle ha blifvit slagne med en plötslig blindhet. Öaktadt, såsom förut blifvit sagdt, afsigs ten med :Bröchners bok väsentligen blott är att gifva en historisk kritik, innehåller den dock på flera ställen antydningar till ett positivt besvarande af det kriticerade problemet. Vi meddela det ställe, der dessa aninnan framträda med mesta bestämdhet. Den slutliga uppgift, heter det, hvars lösning förberedes genom kritiken, hvilken omedelbart blott kan gifva ett negativt resultat, är häfdandet af en ståndpunkt; som i förhandlingarne hos oss icke kommit till ordet; och som blott i former, hvilka icke kunna tillfredsställa, gjorts gällande annorstädes: Denna ståndpunkt påstår en sådan motsats finnas mellan vetenskapen, särskilt filosofien, och de positiva religionsformerna, mellan vetande och tro i hotgdela af oppenbarelsetro, att vetandet och denna tro icke kunna bringas till enhet i samma medvetande; — den påstår omöjligheten at, att en sann och innehållsfull, hela det verkliga menniskolifvet omfattande etik kan utveckla sig på grundvalen af den positiva religionen med hennes supranaturala hanilingslag; — och den fe den inre, oupplösliga enheten mellan den sanna insigten ochden sanna etiska handlingen, dennas nödvändiga beroende af den förra. Men medan den konstaterar denna : motsats, förfäktar den på den andra sidan lika bestämdt — i det den skiljer bestämmelsen af det rea väsende från de positiva religionernås fenomenala former, i hvilka den blott ser ett partielt och ofullkomligt, äfslutande uttryck för det förra, i det att den således skiljer det i religionerna religiösa från religionerna i deras historiska former — den förfäktar, säga vi, den inre enheten af det religiösa, det filosofiska och det etiska, och genom denna inre enhet menniskolifvets inre enhet, vilkoret för dess sanna ock fulla försoning; försoningen i inom verkligheten, den enda och odelade mennhiskonaturens försoning med sig i sitt väsendes grund. I det att den förfäktar väsentligheten och nödvändigheten af det religiösa förhållandet för menniskan, hvars sjelfmedvetande först blir fullständigt förverkligadt i detta, genom gudsmedvetandet,; och som enligt sitt väsens grundförhållande aldrig har varit och aldrig skall vara utan religion; — i det att den tillika ser den etiska handlingen och den sanna insigten såsom vinnande en högre. betydelse genom: enheten med det religiösa grundförhållandet; och i det att den låter det sanna vetandet och den sanna etiska handlingen bli en adeqvat verklighetsform för det religiösa, uppfattar den detta vetande och denna handling såsom i sig in Beslutande ett högsta och ovilkorligt, i hvils