Aftonbladet – 4 juli 1868, sida 3

lor och jag trotsar sjelfva madame de Malbois att ha funnit i min blick och hållning någonting annat, än den: vördnadsfulla tillbakadragenheten hos en man, som första gången gör sitt inträde i ett aktadt hus. Montroger var redan anländ och gjorde sitt bästa för att med en otvungen min besvara Emmas blixtrande skämt. Han kom emot mig, tryckte min band och frågade mig helt högt efter nyheter från Paris. Han spelade sin-roll ganska bra. Han befann sig i det lugna och hyggliga tillstånd, hvari hans hvardagliga lilla rus brukade försätta honom, och jag hade tillfälle att med förvåning observera honom, nu sedan jag visste nyckeln till gåtan. Jag vet icke om han sjelf fann sig hafva druckit för mycket, men han kände sig säkert tung och olustig, och för att ej förefalla dum eller tankspridd, talade: han föga. och svarade på de andras inkast antingen genom välvilliga småleenden eller djupsioniga miner; han sökte hvar han kunde ett hörn för att ostörd få bläddra i tidningarne eller drog han sig ut på terassen för att röka. Mot tiotiden började han känna sig litet lättare till humöret och blef så pass älskvärd och meddelsam som hans förståndsgåfvor och ett fulländadt lefnadsvett tilläto honom. Jag talade med Celie endast så mycket jag nödvändigt behöfde för att ej genom motsatsen väcka uppmärksamhet. Hon var blek och synbart trött, men jag gjorde allt för att inom mig sluta oron häröfver. Underrättad om Montrogers dåliga uppförande och omåttliga vanor, var tant ense med mig om att för ingen del uppmuntra Ernestines drömmar angående honom. Om också hennes koketterier hade kunnat rädda min trolofvade. ur. hennes bekymmer, skulle jag icke velat, att det stackars oförnuftiga barnet offrat sig för min-lyckas (förts)