Aftonbladet – 4 juli 1868, sida 3

först gjorts uppmärksam på det egna i förstnämnda framställningssätt, vinner det i tydlighet hvad det förlorar i förmåga att öfverraska. Och Bröchners bok är derföre, oaktadt förf, nästan öfverallt betjenar sig af filosofisk-vetenskaplig terminologi, allt igenom begriplig — åtminstone för hvarje läsare, som vill tillägga sitt tankearbete och icke tröttas af att se samma tanke återupptagen gång på gång och belyst frånalla sidor så länge, tilldess den står der afrundad och fullkomligt genomskinlig. Bokens afsigt är närmast blott att gifva en kritisk belysning af de försök, som under tidernas lopp blifvit gjorda att lösa problemet om trons och vetandets ömsesidiga förhållanden, och isynnerhet de försök, som under den senaste menniskoåldern gjorts i Danmark med stor skicklighet af Martensen och Kierkegaard, och med stor talent nu på sista tiden at Rasmus Nielsen. Något nytt försök att besvara frågan gör förf. denna gång icke; detta förbehåller han åt ett nytt arbete. Vi skola derföre icke inlåta oss på förf:s egen uppfattning, då han här icke närmare utfört den, ehuru hennes hufvuddrag äro så klart antydda, eller åtminstone hennes teridens, att den uppmärksamme läsaren icke kan undgå att lägga märke till, huru hon i sitt slutliga resultat, om också icke i sättet huru detta framkallas, på det närmaste sammanfaller med den Dppfaltniag som i Sverge gjorts gällande af nästan hela den yngre ringen af dem, som ha sysselsatt sig med dessa studier. Men huru det än härmed förhåller sig — vi för vår del tro, såsom sagdt, att Bröchners försök till ett positivt besvarande, då det en gång kommer; skall gifva tankefrihetens förkämpar i Sverge en värdefull bundsförvandt — så mycket är åtminstone säkert, att den historiska redogörelse, som ifrågavarande arbete lemnår, redogörelsen för huru problemet genom de särskilda äldre och samtidiga försöken icke -blifvit löst, förtjenar uppmärksamhet, emedan den upplyser läsaren om mycket, som han icke vet, som han har glömt eller aldrig förstått, väcker till Hlortankö och skärper blicken för hvad det gäller i denna principstrid, som på alla tider med rätta har uppfattats sasom vändånde sig omkring själsves tenskapens och själslifvets centrala punkt. Efter att hä vidrört problemets äldre historia, dess förberedelse i forntiden, dess framkomst i kristendomen och dess utveckling i skolasticismen och i den nyare tidens filosofi och teologi, går förf. öfver till sitt egentliga ämne: redogörelsen för huru man försökt besvara det i den danska litteraturen, från teologiens sida mest uttömmande af biskop Martensen och från en mot teologien polemisk, men likväl utpräglad religiös ståndpunkt af S. Kierkegaard. I sammanhang med denna sistnämnde afhandlas R. Nielsens lära temligen vidlyftigt, icke derför att den Kierkeken teorien hos honom här fått något ljupare bestyrkande eller någon rikare utveckling, utan emedan den genom honom har trängt in i de bildades vida krets och i denna från en vetandets håller på att blien tros-sak sämt att fastställas såsom dogm — derför att R. Nielsen, ehvad man än kan ha att kritiskt invända mot hans teori, är, såsom också hans senaste uppträdande i Norge på ett så lysande sätt ådagalade, med ett ord i besittning af bländande talent att poularisera. Derför är han en man, hvilkens ära man icke kan undgå att göra afseende på, då man med historisk kritik vill belysa hvad som rör sig i samtiden. Kritiken af den Martensenska teologien erbjuder icke många svårigheter; ty man behöfver blott gå tillbaka till S. Kierkegaard för att finna alla hufvudvilkoren för en sådan kritik gifna, och detta icke blott en kritik, som riktas mot Martensens dogmatik, utan som med jernhånd omfattar och krossar allt hvad teologi, trosvetenskap kallas kan. Jag tänker härvid icke blott på Kierkegaards sista uppträdande i det bekanta Öjeblikket, utan på hans hela författareverksamhet. Hvad samtiden länge icke förstod eller åtminstone fann lämpligt att ignorera, det kunna vi nu följa steg för steg, nemligen huru Kierkegaard ända från första ögonblicket hade fått blicken öppnad för det sjelfmotsägande i begreppet trosvetenskap; och på dena centrala unken i hela hans författarskap, den utförliga Afsluttende uvidenskabelig Efterskrift, blottar hän denna sjelfmotsägelse och omöjligheten att antingen på den historiska eller den spekulativa insigtens väg komma fram till det religiösa, med en sådan skärpa, att kristendomen i den form, hväri teologien visår oss den, näppeligen har varit värre medfaren i den mest vantrogna bespottares händer. Det är någonting sublimt i denna polemik, på saåmma äng som det är hågonting mycket tröstlöst. et skymlar nästan för en, när man första ängen följer det spår, på hvilket man här edes in, och för hvarje steg ser en af de objektiva stödjepunkter försvinna, på hvilka man varit van att hvila sig med så stor trygghet. Med obeveklig logik göres det gällande, huru intet af detta är att lita på, huru skriften aldrig kan få den betydelse, som den ortodoxa teologien tillägger den, lika litet som vi med Grundtvigianerna kunna slå oss till romed kyrkobegreppet — väsendtng derföre att vi på begge dessa punkter icke vinna annat än en approximativ insigt, å sin höjd en stor sannolikhet, och i alla händelser blott ett historiskt vetande — vidare huru icke heller den teologiska spekulationen är något, hvari en ängslad själ kan finna hvila, derföre att just denna spekulation är det starkaste uttryck för hela tidens missvisning: att ha glömt att existera, glömt hvad innerlighet är, derföre att en spekulativ uppfattning af det religiösa är sjelfmotsägande, Subjektet är oändligt intresseradt i begär efter sin eviga salighet, nu skall han hjelpas genom spekulationen, det vill säga genom att sjelf spekulera. Men för att spekulera, måste-han just gå den motsatta vägen, uppgifva ENSE O ÄR NINA SR TTR OBEST rober envisades dock att blifva inelänpt. Pr.