Aftonbladet – 4 juli 1868, sida 3

-(till flere och flere områden sig vidgande beI mödandet att åt denna personlighetens bety-Idelse och rätt förvärfva fullt erkännande. :I Men nu är personlighetsiden det nya och väi sentliga i och för kristendomen, det hvari.Igenom den betecknar det största franisteg menskligheten gjort, det hvarigenom den är och förblifver centralpunkten i historien. : Derföre måste ock vår tids reformatoriska -Jarbete erkännas vara lifvadt af kristliga impulser. Tänkandets och forskningens ständigt inträffande kollisioner med de trögt vikande traditionella föreställningssätten kunna då ej utan vidare skrifvas på räkningen af vår tids negativa tendenser, hvilka skola T grunda sig i den moderna bildningens kriIstendomsfiendtliga art, enligt hvad en fåkunnig; och trängbröstad uppfattning af såväl I bildningens som kristendomens väsende tidt och ofta höres påstå. Tvärtom skall man Jnödgas medgifva, att de hufvudfrågor, som af den illa beryktade tidsandan blifvit Iställda främst på dagordningen, äro oskiljlaktigt förbundna med en ideriktning, hvars yttersta ursprung måste sökas i kristendomen. Men denna åsigt, som vill bibringa resultaterna af mensklighetens kulturarbete under snart två årtusenden i samklaug ined kristendomens läror och bud, det är ju den som förkättras och bannlyses från deras sida, hvilka säga sig allena vara de förres autentiska uttolkare och försedda med uteslutande RE att genom tvång, när så fordras, skaffa åtlydnad åt de senare! Hvar ligger grunden till denna motsägelse, hvad är det som sprängt det gapande svalget mellan dessa båda åskådningssätt, hvilka delat nutiden i två läger? Det är den grofva, kristendomen karrikerande missuppfattning af dess innersta väsende och kärna, som förvandlat religionen från ett lf i kärlek till Gud och nästan till en teoretisk underkastelse under läroformler. Det är den bekännelsetrogna dogmatiken, som ställt sig i oförsonlig fiendskap på samma gång med den sanna kristendomen och hela den moderna odlingen. Den åsigt om det i kristendomen väsentliga, som är egendomlig för den s. k. ortodoxien, är att anse såsom en i alla hufvudpunktsrna teoreliskt vilseledande, och blir, när den till sina praktiska följder får ohämmadt utveckla sig, med en sannt kristlig odling oföreniig — så sammanfattar författaren sin utveckling af detta ämne. Vi anbefalla denna afhandling till upp märksamt begrundande. Klar och öfvertygande, i en ämnet värdig ton hållen, har den på ett sätt, hvartill vi LTR lyckönska aan angifvit den nya tidskriftens plats i deras led, som med fullt medvetande om vår tids djupaste behof kämpa för ett framåt. skridande i anda och sanning. Den har höjt ett baner, under hvilket segern aldrig skiljer sig från trofaste stridsmän, hur än den ytliga uppfattningen må bedöma ögonblickets vapenskiften. Under öfverskriften: . Ett gammalt välde, som föryngrar sig har signaturen C. F. B., hvilken Töjer en af vårt lands mest ansedda författare, lemnat en särdeles läsvärd skildring af den ishög grad märkliga utyeckling, som pågår i det engelska Ostindien. Mången gång har den anmärkningen trängt sig på oss, att Europa alltför mycket .betraktar sig såsom verldens medelpunkt, de vesterländska kulturfolken alltför mycket anse sig såsom verldens privilegierade herrar, nära nog artskilda från andra jordbyggande menniskor,. Man har uppgjort en för högmodet och egoismen TtMmärkt oeqväm, fatalistisk teori, enligt hvilken åtskilliga hundratals millioner medmenniskor skulle dels vara förutbestämda att gå under för en civilisation,, som i eldvatten och eldvapen : medför vittnesbörd om sin högre rätt, dels! visserligen få nationelt fortlefva, men framsläpande ett tjenande lif på en engång för alla utstakad, lägre bildningsståndpunkt. Med denna teori har man motiverat, den ena gängen, indianernas utrotande i Amerika, andral gången menniskorofven bland Afrikas negrer, tredje gången eröfringar och utpressningar bland södra Asiens hinduer, 0. 8. V. Mot alla dessa har europåen i vidaste mått tillgodogjort sig den åt menniskan öfver dju-! ren gifna fullmakten att bruka den till sin nytta, men vanligen glömt det åtföljande förbudet att dem plåga och misshandla. Af denna uppfattning, som gifvit sin pregell åt den erg gor kolonialpolitiken, bär ännu i dag hela den allmänna bildningen i Europa: talrika spår. Det är visserligen obestridligt,! att det ej gifves något område, dit ej etno-. frallem i dess omfattande moderna betydelse, . örjat att eller sträfvar att utsträcka sinal. forskningar: man upptäcker förgångna kulturformationer och urgamla, ännu bestående än i den fornindiska litteraturen, än under kilskrifternas och hieroglyfernas täckelse, än i Mexikos byggnadsmonumenter, än bakom det japanska örikets så länge obrutna isoleringskedja. Men det är ett fåtal specialister, som hängifva sg åt dessa undersök ningar: den större europeiska allmänheten : får vanligen blott en och annan lösryckt no-. tis derom, ett föremål för en ofruktbar nyfikenhet. Ty allmänbildningens grundlägg-. ning är alltför exklusivt och öfvermodigt!. europeisk. Skolan undervisar i Greklands. och Roms antika historia samt, såsom förberedelse till och i sammanhang dermed, om egypter och meder och perser; men från det: ögonblick, då det romerska verldsväldet fal-. ler, inskränker sig undervisningen i, hvad). man . tilltror sig att kalla, allmän historia! eller verldshistoria till den minsta af verlds-. delarne eller en del deraf. Samvetsgrannt: uppräknas alla slagen i spanska successionskriget, men hur mängen vet att nämna dem vid Lexington, Saratoga, Yorktown, eller redogöra för den inflytelse, ostindiska kompaniets besittningar, haft på Englands historia? Den är falsk, denna inbilska tro, att åt-l: minstone ej österut från Europa finnes nå gonting arnat än barbari eller, på sin höjd, : en odling som är blott lärjunge af den eu-l1 Söta REA g ES RSA SC PENNAN are ÄN AKI PROS j j j väl en annan hjerna, ett annat samvete än ni? Ja, jag finner det, Bellac har varit för ls litet praktisk och jag äfven. Men — hvad il: Hörn nAlog dat ARN är dot för nen hädan I