Aftonbladet – 4 juli 1868, sida 3

Med ett leende, lika ljuft som vemodigt, svarade mig Celie: Kärleken skall lära mig hvad alla andra qvinnor förstå och hvad jag hittills ej begripit: konsten att vara fintlig. Då jag numera lefver egentligen för er, skall jag veta att undandraga mig de öfrigas kontroll. Jag har mycket talat härom med BelJac, mycket tänkt häröfver. Jag harjurättighet att när som helst göra utflygter iden kringliggande nejden, att resa in till Päris, och då jag vet att ett hjerta med kärleksfull längtan väntar mig, så...n Men värt giftermål, Celie! det blir ju omöjligt att dölja det för alla. Presterna... Jag vet det. Också kunna vi tillsvidare endast ingå ett ofullständigt sådant, det vi sedermera låta lagligen fullborda. Vi resa till Italien, der en religiös formalitet är på samma gång civilt bindande. Öfverallt aflägga ju kontrahenterna en ed, vare sig att en prest eller en magistratsperson mottar den. Öfverallt fordras ju äfven ett offentliggörande af en ingången förbindelse; men i Rom, der man säljer allt, kunna vi köpa oss tystnad så länge den behöfs.n Jag vet ej hur, svarade jag tankfullt, men ett dylikt giftermål tillfredsställer mig icke riktigt. Skola vi väl låta en sådan hjertats helig ed välsignas af en makt, som icke rodnar öfver att bedraga sina ögna lagar?: on svarade icke och tycktes knappast höra på huru jag vidare utvecklade mina tankar häröfver. Var hon orolig eller sårad öfver mina betänkligheter? Hennes ansigte utvisade endast att hon reflekterade, under det hon tycktes lyssna till en inre röst. Hvad tänker ni på, Celie? frågade jag, det tyckes, som ni ej hörde hvad jag sade? Jos svarade hon stilla, sjag har tvärtom ej Hört vågot annat än br. Men bar jag då