Aftonbladet – 4 juli 1868, sida 3

.foch vetenskap. Afven filosofien tyckes befinna sig på ett återtåg. Allt tränger sig til det Praktisk lifvet. Men själen i allt verkL ligt praktiskt lif är religionen. Också rörer sig den religiösa andan åter, oförväntadt nog :j då man redan länge trodde henne graflagd. ;Verlden går en ny religiös epok till mötes, derom är föga tvifvel. I Så yttrade sig redan för mer än tjugu år sedan en man, hvilken ingen lärer vilja frånkänna en djup siareblick, mäktig att förutse I hvad den stundande historiska utvecklingen I skulle bära i sitt sköte 1). Också har denna I Geijers förutsägelse om en snart inbrytande, Iny be epok vunnit ytterligare stöd af Jerfarenheten sedandess. Detblir i sjelfva verket alltjemnt mer och mer uppenbart, att Iden religiösa reformation, hvarom Geijer å Tanförda och andra ställen talar, ej längre är blott en aflägsen möjlighet — tänkbar, om än hvarken mycket clig eller önskvärd — utan tvärtom en tvingande nödvändighet, en fordran, hvars uppfyllelse är bestimmande för hela den morderna odlingens vara eller icke-vara. Inom få andra områden förberedes i våra dagar ombildningsarbetet med så entusiastisk ifver, som inom det religiösa och kyrkliga. Hvart vi vända oss hän i den civiliserade verlden, i det gamla Europa ej mindre, än i det unga lefnadsfriska Amerika, öfver allt möter oss samma syn: ett nyvaknadt, kraftigt spirande lif, som ej längre vill låta sig hoppressas i förflutna tiders olidligt trånga, vanställande former, ett behof af klarhet och värma i förening, hvilket fruktlöst sökt sin tillfredsställelse under den långa vandringen genom de medeltida prestlärornas och de bekännelsetrogna dogmatikernas irrgångar. Det har då äfven legat i sakens natur, att detta första skifte af den nyareligiösa utvecklingen, i likhet med den lutherska reformationen antagit karakteren af en otest: en protest nemligen, i religionens och Pristendomans namn, mot det till sin princip som till sina följder irreligiösa och okristliga åskådningssätt, som herrskar i den nutida rättrogna kyrkligheten. Länge nog hade denna rörelse fortgått i utlandet, innan den hann framtränga till och fatta fast fot inom vårt land. Men sedan detta nu en gång skett, sedan man äfven hos oss fått blicken öppnad för tidens oro och tidens kraf i detta hänseende, synes vår allmänhet år från år med allt större uppmärksamhet lyssna till dem, som arbeta på att väcka sinnena ur det godtrogna försoffningstillståndet. Till svenska kyrkans egna målsmän, hvilkas kall ju borde göra dem till den religiösa utvecklingens sjelfskrifna banerförare — till dem stå vi visserligen ej i skuld för den välbehöfliga väckelsen. Endast en af kyrkans män, den oförgätlige Nils Ignell, gick här, rustad med lärdomens, skarpsinnets och den äkta protestantiska sanningskärlekens och frisinthetens vapen, i spetsen, brytande vägen till en bättre framtid; han ej blott stod ensam bland kyrkans män, hau förkättrades af dem i lifvet, och det teologiska hatet slutar ej att gjuta sin galla öfver hans grift. Medan allestädes i Schweiz, Frankrike, Holland, Tyskland, ja på sista tiden äfven till och med i det eljest i kyrkligt afseende så konservativa England, veten skapligt bildade prester gå i spetsen för den reformatoriska rörelsen, står deremot hos oss statskyrkans strängt uniformerade och dresserade presterskap — med ytterst få undantag — såsom en kompakt måssa hämmande lg för hvarje försök ått vika ur, de gamla hjulspåren, det är hos oss hufvudsakligen lekmännenr, som verkat för lif och framåtskridande på ifrågavarande område. Det är härvid ett anmärkningsvärdt, att de tre litterära tidskrifter, som dnder detta årtionde fört den allmänna bildningens och fria forskningens talan i vårt land, intagit en afgjordt polemisk ställning mot den s. k. rena lärans anspråk att gälla för den sanna, oförfalskade uppfattningen af kristendomen: Så C. S. Warburgs venal; Månadsskrift, der hr V. Rydberg ådagalade, hvart det leder, när magi och oförnuft få undantränga förnuftets bruk i religiösa ting. Så äfven Svensk Litteraturtidskrift, der en tidigt bortgången akademiker arbetade I samma riktning, och der utgifvaren af den nya tidskrift, hvilkens första häfte vi i dag ha nöjet att anmäla, offentliggjorde en afhandling om de nyaste forskningarne rörande Jesu lefnad och urkristendomen, hvilken från de renläriges sida framkallade åtskilliga bannlysningsbullor af det välbekanta, kristligt brännheta slaget. Och jemte dessa yngre författare har nyligen en äldre, utmärkt universitetslärare och skarpsinnig tänkare, prof. a. Nybleus, i Nordisk Tidskrift2) riktat en mördande kritik mot flera af den ortodoxa kyrkolärans hufvudsatser, uppvisande deras oförenlighet med förnuft och sann kristendom. Slutligen framträder i dessa dagar ännu en tidskrift, som tagit till lösen: antingen bekännelsetrogen dogmatik eller sann — kristendom, Det är den i öfverskriften nämnda Framtiden, Tidskrift för fosterländsk odling, ut gifven af dr C. v. Bergen, hvars första häfte nyss utkommit. Häftet öppnas med en uppsats af utgifvaren, under titel: Vår odlings framtid, hvilken från en hufvudsynpunkt närmare ut vecklar och bestämmer tidskriftens i subskriptionsanmälan korteligen framlagda program. Denna bufvudsynpunkt — eller låtom oss hellre säga: hufvaäd-synpunkten — är förhållandet mellan, å ena sidan, nutidens hela bildning, dess sträfvandens mål och ledande grundsatser samt, å andra sidan, kristendomen. Förf:s ståndpunkt är denna: det som4 väsentligen karakteriserar hela vår samtids teoretiska och praktiska kulturarbete är det växande medvetandet om personlighetens betydelse och rätt, det mer och mer intensiva, 1) E. G. Geijer: Samlade skrifter, I, 5, sid. 395. 2) Theodor Parker och den religiösa frågan af A. Nybleeus. Se dubbelhäftena för Febr— Mars och Åpril—Maj.