Aftonbladet – 4 juli 1868, sida 3

förmenta brott, van som jag är, att finna mig tillfredsställd med mitt samvetes vittnesbörd. Men tror ni icke,, frågade jag, rörd öfver hennes kärleksfulla förtroende, att Montrogers en gång väckta svartsjuka skall lifvas upp på nytt, och då . Ack, ni kan vara lugn, Armand, svarade hon med öfvertygelse, fullkomligt lugn, att han ej mera skall förgå sig emot mig. Med allt mitt hittills visade tålamod och medlidande har jag endast förvärrat det onda. Jag skall nu laga att allt oss emellan återkommer på den gamla vänskapliga foten, der det stod innan jag visade denna eftergifvenhet, som han så mycket missbrukat. Då han hädanefter endast ser mig i sällskap och till utseendet fri från hvarje band, skall han snart äter tänka sig att ingen fåra är å färde. Han har under den här månaden af förklaringar och bråk alltför tydligt visat den verkliga arten af sina känslor för mig. Han är endast plågad af tanken på hvad verlden skulle säga, ifall jag öppet föredröge er framför honom. Det gör honom ej det ringaste ondt att jag sjelf lider. Jag vet allt detta så mycket säkrare, som han sjelf tillstått, att han icke skulle vara svartsjuk å en rival, endast denne vore gynnadi hemighet. Det är maken han hatar. Nå väl! för att spara mig den sorgen, att offra en dåres lif, frågar jag er om ni, intilldess han blir fullkomligt frisk, vill bli er hustrus älskare?s sMenv, utropade jag, på samma gång hänryckt och förtviflad, butu skulle detta vara möjligt med det lif ni för. Jag skulle ju aldrig få den glädjen att gp knappt en ostörd timma ljsdmimans med er, ni som bor så godt som i en lykta och sum på sätt beh vis tillhör kelw veriden::