Aftonbladet – 3 juli 1868, sida 2

STOCKHOLM der 3 Juli, Det är ännu i lifligt minne, huru den så sallade. fredskongressen i Geneve förlidet år pplösts sig i ett fullständigt virrvarr, dels ill följd af det sätt hvarjå pågra excentriska och opraktiska franska demokrater upprädde, dels derigenom att en stor hop ger.dvare, med den bekante Fazy i spetsen, bemödade sig att förhindra varje ordentlig liskussion och förvandla det hela till ett Charivari. Det enda faktiska resultat, som framsick ur nämnde kongress, var bildandet af en centralkomitt för fredsligan, hvilken komite tog sitt säte i Bern och derstädes redan etta är har utgifvit en särskild tidning. Centralkomiten har utfärdat inbjudning till en ny fredskongress, som skall hållas i Bern September månad detta år och vid hvilken följande fyra frågor skola behandlas: 1. Hvilka äro med afseende på fred och frihet fördelarne af att afskaffa de stående härarne och införa folkbeväpning, eller rent af en allmän afväpning? 2. I hvilka förhåHanden står den sociala och len ekonomiska frågan till fredsfrågan ? 3. Hvilka äro i afseende på fred och frihet fördelarne af skilsmessa mellan stat och kyrka? 4. Huru kan den federativa principen utföras i särskilda länder och huru skall förbindelsen ordnas emellan Europas förenta stater? Den nyssnämnda tidnivgen, som utgör organ för den internationella freden och frihetsligan och hvars bufvudredaktör är prof. Vogt, bär titeln Die vereinigten Staaten von Europa (Europas förenta stater ) Sasom prof på dess anda och framställningssätt meddela vi ur dess senast hitkomna mn:r för den 28 Juli följande artikel, som bär öfverskrilten: Folk och furstar: Om Europas tolk rådsloge tillsammans, skulle de förstå hvarandra? — Ja. Och hvad skulle bli deras första beslut, deras enhälliga beslut, nästan utan debatt? — Icke att göra sig försvarslösa, men väl att afväpna, icke blott för ögonblicket, utan afskaffande militarismens vansinne för alltid. Och är det så otänkbart, att Europas folk skulle komma att rädsla med hvarandra? — Vi skulle tro, nuförtiden icke mer. Sedan århundraden umsås i Schweiz menniskor af tre tungomal med hvarandra, förstå och hjelpa hvarandra och ha, ju starkare stormarne varit, blott desto fastare införlifvat sig med hvarandra. Det beror visserligen på rummets närhet, dock ligga åtskiljande bergmassor mellan de särskilda språkstammarne, och utan riktig insigt af förständiga menniskor och beslutsam vilja af trofasta män hade det icke kommit derhän, hade det icke haft någon varaktighet. I Belgien ha ävnu i våra dadar, midt under den mest bornerade absolusm, romaniska (wallonska) och tyska gränsstammar förenat sig och på få är skapat ett samhällsväsen, hvilket, inom sig enigt, utomands aktadt, med intet spår förrader hur let är sammansatt. Men icke en gång på dessa fullfärdiga bildvingar behöfva vi hänvisa. Det dagliga itvet bringar skaror af vittnen -på, till hvilken grad bildning, frihetsbehof, mensklighetssänsla redan öfvervunnit hvad som blott synes oöfvervinneligt för räheten och oförstandet. Hvarje jernvägswaggon är i dag en tribun för mensklighetstanken; man höre blott den mångspråkiga konversation som .föres der; ju högre individen star, desto mer känner han sig tillhöra det hela, desto mer är han Irån och öfver tördomarne trån tordna tider. Intet fiendskapsbehof mer. Visserligen skiljaktighet, men icke motsats. Eller man genombläddre den europeiska pressen: frihetens organer äro äfven förbrödringens organer. Eller man erinre sig denna i Gentve bör-. jande europeiska liga, hvilken blott genom uselt störande arfbröts i sin fulla verkan; vi skulle dock tro, att der funnos män, på hvilka sjelfva lögnen icke vågade sig med anklagelsen för laudsförräderi och hvilka dock öppet förklarade, att den frie tysken star oss närmare än männen af brottet den 2 Decewber, och den frie italienaren oss närare än Bismarck och Bach, och den frie fransmannen oss närmare än Bombas och Bowmbalinos, och Europas frihetskämpar oss närmare än Paskiewitschar och Murawieffar. Af detta sista exempel visar sig just den rullkomliga lögnaktigheten i det skri, hvilket skulle vilja göra de frias förbund, till landsörräderi. Pa hvem hoppas Polen mot sina rtryckare? På Europa, pa utlandet, det mätte vara Europas folk, det måtte vara en Cesar vid Spree eller Seinen. Och dock gör ingen menniska d-t en förebråelse derför, utan hvar och en prisar det derför, att det utvecklar sitt gamla in tyranniwn, på hvilket ställe i verlden det uppträder. Men ha då hohenzollrarne handlat annorlunda mot Tyskland än ryssarne mot Polen? IHviiar icke den enes som den andres välde på blod och jern? Denna förebråelse för laudstörräderi höjer emellertid öfver hufvud blott fvlk, som antingen uppenbart ha förrädt fäderneslandet till utlandet eller förrådt sina grundsatser ät makten; då är det för mycken ära att spilla ett ord mer:på dem. Gentemot dem behöfves det blott en framgång, och vi skola ega den tvifvelaktiga lyckan, att se dem på vår sida så länge vi ha lycka. Vändom oss hellre till dem, hvilka vi hata som fiender, nen hvilka vi icke böra neka det erkännandet, att det kommer att kosta en hård kamp, innan vi bli deras herrar. Hvad hindrar folken att förena sig? Hvem efver af folkens fiendskap? — Svaret ligger redan till hands: de, för hvilka det är dölen, att folken befrynda sig. Och deraf föler då desto mer, ait folken måste befrynda sig, på det de förra icke längre må lefva. Här ligger kärnan till hela den europe örelsen. Man har försö t sig med författvingar, men de ha visat sig såsom former, vilka man än ofvanifran, än nedanifran sönderprutit. Man har försökt med grundrättigheter, men hvad behöfver den att respektera lem, som har makt att ostraffadt kränka lem? Nu ändtligen har man kommit till RSS RESANS MN se pre ANTRN APR KA FÖ SARS VAR 0 rt ETT