Aftonbladet – 3 juli 1868, sida 2

samt föll lätt i samma fel och svagheter. dem jag klandrade hos andra, och hade således godt tillfälle att studera den mensklig naturens ofullkomlighet. Då Celie kom til oss och fattade min hand, i det hon frågade hvarföre jag var ledsen, blygdes jag öfve: mig sjelf och bad helt högt mr Bellac att icke upprepa mina förhastade ord. Nej, för all del, sade Celie, dem vill jag icke höra. Lat mig icke tro att ni duka; under så spart, så att jag skall ha den sorgen att strida med både er och Montrogers lojhet. Den dubbla striden skulle kufva min kraft. Hvem skulle då uppehalla mitt mod och trösta miv öfver den andres evoism, om ni, den mig tillgifne, skulle ötvergifva mig? Aldrig, o aldrig!, utropade jag. Tilla börja med vill jag säga att jag medgitver det ni beviljar Montroger. . Nåpot. sådant har jag icke beviljat honom; det har han drömt; emellertid är jag fat begsuten att lugna honom, skulle vi också vänta än längrex Jag hade icke styrka att svara. En blytyngd föll öfver mint bröst. Montroger, utan samvete och karakter, syntes mig ohjelplig Hoppet flydde. Celie var blek och hennes kraft tycktes för ett ögonblick bruten. Jag hade aldiig sett henne sådan. Han dödade henne för mig, denne eländige, och min kärlek bade nu blifvit så ren och hög, att jag aldrig mera kunde eller ville sänka den till dess förra låga ståndpunkt. Det skulle varit detsamma som att ohjelpligt sjunka i min äl-kades ögon. Jag flyktade ut i den fria naturen för att 8 sam kämpa emot de furier, som söndersjeto min ime. Hvad Sctphen och -Montroger skulle fått rätten på siv sida, om de sett mig. i detta tillstånd! De skulle,da sagt my ett den högt kärlekev är ea Urövy all