Aftonbladet – 2 juli 1868, sida 2

SLOCKHOLYL der sn Vi ha förut i korthet omtalat den allokution, genom hvilken påfven i ett nyligen hållet konsistorium uttalat den heliga stolens fördömelse öfver alla de liberala reformerna i Österrike. I de med sista posten hitkomna franska tidningarna finna vi detta aktstycke meddeladt i sin helhet och finna det 1 flera hänseenden så märkligt, att vi anse oss böra aftrycka detsamma. Den utgör ett talande vittnesbörd --erom, huru det småningom men säkert går utföre med hierarkiens sak i vår verldsdel. För fyrahundra år sedan var det ännu mycket vådligt, om en regent drabbades af en blixt från atikanen; han uteslöts från kyrkans gemen-.skap och hans folk löstes från sin trohetsed. Till och med de kraftigaste naturer dukade under i sin kamp mot kyrkans makt; man lyssnade med spänning till hvarje uttalande, som vittnade derom att påfven var förtörnad. Nu är det annorlunda. När kardinal Antonelli nu lägger anatemer i munnen på den gamle Pius IX, så framkallar det en mycket ringa sensation. På många håll framkallar en dylik kraftyttring från en makt, Som visar sig ha vilja att uppträda såsom fordom, men saknar kraft och förmåga, endåst ett medlidsamt småleende. För österrikiska folket är ifrågavarande dokument särde!es smickrande, emedan det innebär ett talande Vittnesbörd om de framsteg, som det på sista tiden gjort i religiös och politisk frihet: Många af essa framsteg utgöra ännu önskningsmål i protestantiska länder, hvarest hierarkien bekämpar dem med en från den romerska kurian ärfd hård. ackenhet och på ett sätt, som erinrar om den solidaritet som eger rum emellan hierarkierna inom de särskilda kyrkorna. Af särskildt intresse är att erfara, att ingenting förbittrar den katolska prelaturen så mycket som införandet af civiläktenskapet, som utgör ett grundvilkor för den religiösa friheten. — Tillika får man en talande bekräftelse på den sanningen, att när den katolska prelaturen varmt ifrar för frihet i de länder, der katolska kyrkan står i minoritet, så är detta blott en krigslist; der den har det numeriska ötvertaget vill den icke höra talas om något slags frihet. Man har här en märklig bekräftelse derpå, att hierarkien, till följd af sin natur, är fiendtlig mot friheten, forskningen, vetenskapen och den ordnade rättsstaten, att den för sitt eget bestånd måste af alla krafter bekämpa tryckfriheten, undervisningsfriheten och samvetsfriheten. En liberal grundlag, sådan som den nuvarande österrikiska, måste vara alla hierarkier, de protestantiska såväl som de katolska, en nagel i ögat. Denna allokution kommer i öfrigt troligen att ha det goda med sig, att alla slags underhandlingar med påfvestolen om något nytt österrikiskt konkordat bli alldeles afbrutna och att måhända till och med den påfliga nuntien i Wien får sitt resepass sig tillskickadt. Den påfliga allokutionen har följande lydelse: Arevördige bröder! Aldrig hafva vitrott, att vi efter den konvention, den vi till alla godas glädje för omkring 13 år sedan afslöto med kejsaren af Österrike och de apostoliska konungarne, skulle bli nödsakade att i dessa dagar beklaga de öfvermåttan svåra kränkningar och bekymmer, med hvilka kyrkan i kejsardömet Österrike genom fiendtliga menniskor nu på ett sorgligt sätt hemsökes och förföljes. Den 21 December förlidet år blef nemligen af österrikiska regeringen en sannerligen olycksalig lag utfärdad såsom statsgrundlag, vilken i alla delar af riket, äfven e rent katolska, skall ega full giltighet. Genom denna lag fastställes en obetingad fri het åt alla åsigter och pressatgjutelser beträffande tro, samvete och lära, erhålla medborgare af hvarje kult tillåtelse att upprätta undervisningsoch uppfostringsanstaiter, bli alla möjliga religionssamfund likställda med hvarandra och erkända af staten. Så snart vi till vår smärta erhöllo kunskap derom, hade vi gerna strax höjt vår stämma; dock föredrogo vi, följande långmodigheten, tystnaden, särskildt i forhoppning att österrikiska regeringen skulle skänka ett uppmärksamt öra åt våra ärevördiga bröders, de österrikiska biskoparnes rättmätigaste föreställningar, antaga helsosammare råd och bli bättre sinnad. Fåfänga voro dock våra förhoppningar. Den 25 Maj detta år utfärdade samma regering en lag (den interkonfessionella lagen nemligen), hvilken förpligtar och anbefaller alla folk 1 detta rike, äfven de katolska, att barnen af blandade äktenskap skola följa fadrens religion om de äro af mankön, och modrens om de ä o af qvinkön; barn under sju år måste deltaga då föräldrarne affalla från den rätta tron. Genom samma lag borttages dessutom all förbindande kraft från de löften, hvilka den katolska kyrkan med skäl och fullaste rätt fordrar och föreskrifver innan ett blandadt äktenskap får ingås; affallet från deån katolska, som från den kristliga religionen upphöjes till borgerlig rätt, all auktoritet af kyrkan öfver kyrkogårdarne undanrödjes och katolikerna åläggas att på sina begrafningsplatser hedra kättares lik, om dessa senare icke ha egna kyrko årdar. Samma dag, den 25 Maj detta ar, skydde samma regering icke att offentliggöra en äktenskapslag, hvilken fullkomligt upphäfver de på grund af vår ofvannämnda konvention utfärdade lagarne och återinför de gamla österrikiska lagarne, hvilka stå i tväraste motsats till kyrkolagen; derjemte införes det högst förkastliga så kallade civiläktenskapet och anordnas för det fall, ENN RN RR TA