Aftonbladet – 2 juli 1868, sida 2

Han erinrade sig endast dunkelt gårdagens tilldragelse och tycktes icke veta att han varit allvarsamt illamående. Hvar i all verlden är jag då? utropade han och fixerade mig med stora ögon. Ni är hos mig, i Yport. I er säng kanhända ? Jag hade ingen bättre att tillbjuda. Ni herbergerar mig således, ni omakar er för min skull... det der är superbt, hånlog han, poch tyckes tyda på att vi äro särdeles intima vänner! I sanning en komisk belägenhet, åtminstone hvad beträffar mig, det får ni väl tillstå! Men hvad skall man göra? Jag känner mig helt matt. Har jag länge legat i denna säng? Han ville ej tro att han endast legat der sedan gärdagen, och efter att ha gjort fåfänga försök att stiga upp och kläda på sig, oaktadt alla mina invändningar, måste han åter lägga sig och syntes helt förtviflad. Han hade en oerhörd fasa för sjukdom och död men jag lyckades lugna honom genomattöfvertyga honom att stillhet var första vilkoret för att han skulle bli frisk. Emellertid återkom febern om ett par timmar; men mr Bellac, som Celie efterskickat och som i grund kände Montrogers organisation, lugnade oss och hjelpte den tvekande läkaren att göra sig till herre öfver sjukdomen. Efter en medvetslöshet af tjugufyra timmar var också all fara förbi och den sjuke visade sig nu efter krisen mild och saktmodig som ett. barn. Då hin såg Celie och Bellac hos sig, trodde han gp nast att hon biifvit ditkallad af mig för uans skull och visade oss bada den litiigaste erkänsla. Fyra dagar efter hans ankomst till Y port, betfunno vi båda oss alldeles ensamma en afton. Celie, som vårdat den sjuke med det yuströttligaste nit, hede efter middagen dra