Aftonbladet – 1 juli 1868, sida 3

dem som icke dö af sorg. Men om hans tjurskalle skulle sprängas, vare sig af et ärligt skott eller af galenskap skulle man alla fall finna er lycka afskyvärd. Sådan äl verlden; man har ingenting annat att göre än att underkasta sig.n En läkare anlände, som tog Montroger ; skärskadande och undersökte hans puls. I detsamma blef jag utkallad och spratt til af förvåning, då jag såg framför mig Celic Guillaume, som tyst tryckte min hand och oenom tecken, brukliga inom Canielles lilta frimureri, gaf mig tillkänna att jag skulle, utan att göra några vidare frågor, följa den som kallade mig, Jag hade haft tid att studera min lilla ordbok och begrep honom således fullkomligt, samt följde med köppande hjerta, men tillslutna läppar. Celio förde mig ned till stranden, der hans stora båt låg föl ankar, och der dess besättning, bestående a! hans far och bröder, som bäst höll på med att äta frukost, De mottogo mig alla med tecken och symboliska ord, som innehöllo att jag skulle begifva mig ombord på bäten, utan att jag fick veta något vidare. Jag skyndade dit och fann der under ett tält Celie, strälande af lycka och ömhet. Victoria! utropade hon, i det hon sträckte mot mig båda sina händer och drog mig till sig, vi segra, vi triumfera! Vår mildhet och vårt tålamod få äntligen sin belöning. Vär stackars vän är visserligen mycket nedslagen, men han ger med sig i alla fall; han uppfattar sin pligt och han medger att hans värdighet är räddad om han låtsar taga initiativet till vår förening. Han gaf mig igår afton sitt ord på att han kände sig N nad och tröstad genom detta goda beslut, ochatt han kommer hit sjelf i morgon för att söka upp er.n Jag har velat underrätta er härom. Jag visste att Guillaume var i Fecamp och besaf mig skiedes dit och han ätertör mig nu hem utan att nagon vet att jag varit borta, ned moral at mina gamla tjenare. Var Mu 1 morgon lugn och försigtigt Den gode Montroger torde äong ha sina små ryck af