Aftonbladet – 29 juni 1868, sida 2

hon skulle falla på den sällsamma iden att -pröfva mig så hårdt straxt efter? Hon hade säkert haft ännu ett ögonblicks förskräckelse innan hon genomgick den stora krisen. Hor hade vågat allt för att vinna allt och varit fast besluten att veta ordet till sitt öde klappande utan medlidande på oraklets portar, för att derifrån se sanningen utträda Eller också, kännande sig oemotståndlig fängslad, hade hon velat till hvarje pris hålla sig qvar på sluttningen, i det hon mellan oss lät framrulla en .stor klippa för att tvinga mig att öfverstiga den under det hon sjell besinnade sig ännu i sista ögonblicket. Mer det tjenade till intet; ty jag genombröt detta hinder, om också med sargade händer., Er själ, sådan som hennes, kunde ej fordra me! för att gifva sig. Jag var berusad af lycka. Som jag icke vågade skrifva till Celie, skref jag samma afton till tant, och som det var ganska troligt att hon skulle visa Celie brefvet, kunde jag fritt utgjuta hela mitt hjerta deri, alldeles som hon gjort i sitt. I det svar jag kort derefter erhöll af tant, medföljde Celies sista till henne skrifna bref, och på detta sätt kunde vi alltjemt utbyta våra tankar som om vi talat med hvarandra, utan att för tants skull ålägga oss något tvång. Den älskvärda qvinnan lånade sig åt vår kyska roman med ett utesiutande förtroende, och deri gjorde hon äfven rätt. Jag brann visserligen af en stor passion, men för den renaste qvinna i verlden, som dertill ställt sig under ett så moderligt och godt beskydd. Vid dörren till en sådan helgedom kunde man icke annat än nedtysta alla mindre ädla känslor och höja sin tanke till kärlekens högsta regioner: Vår korrespondens varade omkring två veckor, hvarunder jag icke tilläts att fråga