Aftonbladet – 29 juni 1868, sida 2

I som om jag stigit öfver tröskeln från en verld och till en annan. Kanhända har er unga slägtinge gifvit mig döden under det jag sof, och så har jag, tack vare honom, uppvaknat i odödligheten. Hvilken välgerning! Huru väl att han egt detta mod! Kärleken kan ej vara egoistisk, jag känner det nog! Han är, tvärtom, inbegreppet af en obegränsad hängiryenhet: Men skynda nu icke allt för mycket att säga honom detta. Här finnes ett hinder och det allvarligare än han tror. Han måste hjelpa mig att bryta det. Men hvad säger: jag! Ack, jag vet icke, jag har ännu icke haft tid att reda mina tankar i denna sak. Vi skola låta ännu en tid förflyta. Låt honom tvifla på mig; han behöfver det kanhända för att känna styrkan af sitt beslut. Det är en pröfning, hvaremot mitt högmod icke bör uppresa sig. Om han då ännu älskar mig, skall jag, till och med, medveten derom att jag icke kan förverkliga hans första illusion, dock vara säker på framtiden, ty jag skall genom ans kärlek fullkomna mig. Det bör vara ätt. Det är ju tillräckligt att man allvarligt vill, ty man vet ju att kärleken gör underverk. Huudan än upplösningen på allt detta må blifva — måhända cn förskräckli brytning — skall jag alltid älska honom och välsigna hans minne, ty det är han, som gitvit mig lifvet och sedan tjugufyra timmar älskar jag lifvet med hänförelse. Detta sista bref var dateradt samma dag den der döpelsefesten i Camielle egt rum. Hon älskade mig således redan då. Jag hade icke, som jag trodde, eröfrat hennes känslor vid räddandet af de skeppsbrutna. Redan aftonen förut hade hon erkännt för sig sjelf att hon var besegrad då hon antvg mig till -gudson, antog hon mig äfven såsom trolofvad. vad hade då föregått indm henne för att