Aftonbladet – 27 juni 1868, sida 2

skades fötter. Jag gjorde riktigt våld på mig för att icke kasta mig i Stephens armar och utropa att jag var säll som en gud. Emellertid bemärkte han nog mitt strålande utseende, ty han smålog i det han betraktade mig och yttrade: Nåväl, min vän, det tyckes som om ni mådde bättre nu? Mycket bättre, utbrast jag; alla plågor äro häfda och hvad angär våra farhågor beträffande Rio-Negro, äro de icke grundade. Mademoiselle Merquem skrattar åt hvad ban skall komma att säga och har från honom ett högst komiskt bret., Och som jag hade ett oafvisligt behof af att utgjuta mig och dela med mig af min glada sinnes ning, uppläste jag ur minnet en del ur denna märkvärdiga epistel, under det jag skrattade af hjertans grund. Ståphen skrattade visserligen icke, men han värdigades småle och lät mig repetera några af de mest burleska uttrycken, dem han tänkte skänka som godbitar åt en af sina vänner, som roade sig med att skrifva vaudeviller. Då han såg att hans sällskap ej vidare var behöfligt, satte han sig åter till sitt arbete, och för alla händelser aflägsnade jag nig icke för långt från honom, emedan hans lervaro var en förevändning för mig att äfven vara der, hvarjemte jag icke förlorade wr sigte klippans trappafsatser. Jag behöfde icke vänta en hel timma. Min herrskarinna kom snart, leende och blid. Vi inträdde i en grotta, som vågorna urholat vid klippans fot och som var betäckt ned den skönaste mossa. Han misstänker ingenting,, yttrade hon, och kom för att ge mig del at en ny fanasi. Han säger sig nemligen vara alldeles örtjust i er kusin Ernestine. Verkligen! nå så måtte himlen välsigna lenna hans ide!s