Aftonbladet – 27 juni 1868, sida 2

et PEN PÅ BTV UUTLDLERARIES UULBRIRRUJUCEL 0. S. V. — en anordning, söm dock icke kan anses för lycklig, emedan den påtrycker alltsammans i officiel prägel, hvilken snarare stöter bort alimogen än drager den till sig. Emellertid är det längt ifrån alla boksamlingar, som förvaltas på det af departötnsns tet föreskrifna söttett patski många stå alldeles oberoende. Hela antalet af allmogebiblieteker kan nu uppskattas till något öfver 300 med tillsammans 50 å 60,000 band, i det att medelstorleken för omkring en tredjedel af dem, från hvilka noggranna uppgifter föreligga, visar sig vara 200 band. Detta tal är visserligen icke särdeles mycket för hela landet, men i stället utlånas k varje bok så mycket oftare. Medeltalet är här icke stort; på 91 allmögebiblioteker med 22,000 band kommo icke flere än ungefär 60.000 boklån årligen; men detta jemförelsevis låga tal mäste komma deraf, att det på somliga ställen är gamla boksamlingar, för hvilka vederbörande styrelse icke ha förstått upprätthälla intresset och som derför stå så godt som obegagnade. På andra ställen, der det nu lefvande slästet sjolt har arbetat på att få boksamlingen till stånd, finna vi, att denna Pörda medeltalet skulle gifva anledning att tro. I Throndhjem bildades t. ex. för 4—5 år sedan ett litet allmogebibliothek (senare än den förut citerade berättelsen af E. Sundt), och om detta heter det år 1864, att på det året till omkring 1100 låntagare, nästan uteslutande af allmogeklassen, hade utlånats öfver 9000 band från ett bibliotek, hvars hela storlek var 1044 band! I Bremsnes socken på kusten af Nordmöre, en socken med icke stort öfver 1800 menniskor, stiftades år 1834 på pastors föranstaltande ett ailmogebibliotek. Sex år derefter, är 1840, hade det ännu icke kommit högre upp än till ungefär halftannat hundra band, men hade begagnas 1 långt större omfång, än det anredan på ett år till 428 låntagare utlånat 486 band, hvilket år 1850 steg till 652 låntagare med 1040 band. blioteker, hvilkas betydelse man emellertid — jag hade så när sagt icke kan anslå för högt, heter det: Det nordligaste offentliga bibliotek i verlden är kanske det i Lebesby prestgäll i Finmarken; åtminstone hör den nordngaste spetsen af Europas fastland till dess distrikt. Det anlades år 1850 genom gäfvor, förnämligast af Stavangers traktatsällskap och dåvarande pastor Wetlesen; det skulle stå till tjenst för alla invånare i prestgället, och en del af böckerna förvarades i sjelfva fjord annex allra ytterst mot norden, och tidtals ombyttes dessa afdelningar, på det att båda socknarne skulle få tillfälle att begagna alla böcker. En billig afgift var bestämd för hvarje låntagare, på det att biblioteket skulle få inkomster till ytterligare bokköp. Under de första åren var dock utlåningen och i följd deraf äfven inkomsten liten, och det gick smått med boksamlingens förökande till år 1858, då biblioteket fick ett offentligt bidrag af undervisningsväsendets fond. Försöksvis bragtes saken nu änyo i gång på det sättet, att böckerna utlånades utan någon betalning och så att pastor, alltefter som han påträffade personer, som röjde någon läsfärdighet och läslust, satte en bok i handen på dem. Man väntade att boksamlingen inköpta, nu skulle bli mera eftersökt. Men ået blef fortfarande få, som af sig sjelfva sökte boklån, och man blef viss på, att biblioteket icke skulle bli riktigt begagnadt, med mindre det också kostade något, och detta visade sig äfven slå in, då man åter införde betalning. Jag har uppehållit mig vid denna särskilda samling, derför att den gitver ett godt exempel på det sätt, hvarpå man i hela landet har arbetat på att befrämja upplysning och kunskap icke blott genom stora anstalter och högtrafvande tal, utan genom oförtruten uppmärksamhet på det allraminsta. Man får vid genomgåendet af dessa mångfaldiga, till utseendet med småsaker sysslande berättelser ett intryck, som när man en sommardag reser upp genom en af de norska dalbygderna. Tögt uppe på dalens sidor ser man här och der en fattig odlares låga stuga och rundt omkring till hälften dolda under skogen små åkerluppar, sön errifna och splittrade af sten och grus. Fot för fot, tum för tum måste grödan eröfras af den karga naturen; stenen måste vältras bort, det hårda fjellet täckas med jord, hvilken bonden mången gång måste bära dit på sin rygg; och en vinternatt har kanske ett snöskred ryckt bort alltsammans. Men den trägne arbetaren börjar om igen, och slutligen kommer den dag, då hela dalsidan är röjd och betäckt med åker, som böljar af rika skördar. En annan fråga, som är af icke mindre intresse, är hvilka böcker, som nu förnämligast finnas i allmogebibliotekerna, och oftast utlånas. Den flere gånger citerade berättelsen af Eilert Sundt gifver goda bidrag till denna frågas besvarande. Muus 400 berättelser, heter det här bland annat, och A. Bangs, N. Dahls och Graves berättelser för folket stå för mig såsom de boknamn, hvilka oftast förekomma i redogörelserna, och i förening med de likaledes mycket efterfrågade Kirkehistoriske Livsbilleder af tysken Wildenhahn beteckna de en förherrskande smak för sådana lätta och underhållande berättelser, verkliga och diktade om hvarandra, i hvilka man finner en tydiig religiös eller moralisk eller undervisande afsigt. Jag vet icke hvad som kommer närmast denna klass af böcker, antingen resebeskrifningar eller fäderneslandets historia. Beskrifvande och undervisande verk i naturhistorisk och praktisk riktning sökas mindre, men läsas kanske desto grundligare af de få. Af norska skaldeverk kan jag kvappt minnas mig ha sett något enda nämdt såsom en af de böcker, som hade varit oftast utlånade, så när som på några af B. Björnson. Onkel Toms stuga deremot och rer RONNA LUMA Aror N är skades fötter. Jag gjorde riktigt våld p mig för att icke kasta mig i Stephens armar och utropa att jag var säll som en gud. 4 Om ett annat af dessa mikroskopiska bi! Lebesby hufvudsocken, en annan deli Kjöllec med de många nya böcker, som hade blifvit,