Aftonbladet – 26 juni 1868, sida 3

os rooekeskssdnestsnat— —A—AA—— Tegners Frithiof. — Geijers Viking. En jemförelse af Esraöl Hwasser. TLL Sedan Hvasser redan framhållit: att Tegwår först genom Frithiof och sedermera äfven genom några andra skaldestycken blifvit vänd af den stora europeiska allmänheten ch af dennas opinion fått en plats inom första ordningen af sin tids skalder; att Teger derunder fortsatte sina poetiska arbeten ved stor flit; att tillfälle till stor vinst både it ära och af guld således låg för honom ippet, men att fan icke deraf begagnade sig ich att det följaktligen hvarken var fåfänga sller vinstbegär som motiverade hans arbetsamhet; att han sannolikt äfven hade kunnat vibehålla sitt vänliga förhållande till sitt fosterlands allmänhet, om han antingen varit mindre trogen sin bättre genius, eller mindre ärlig i uttalandet af dess ingifvelser; att, när man talar om uppoffringar, bör man med sifva att de ofvanantydda böra räknas ibland de större någon nu för tiden brukar göra, och i sammanhang dermed erinrar om den gamla satsen ingen dygd utan uppoffring. hvilken äfven kan vändas om då det bör heta ingen appoffring utan dygd, — så öfvergär Hvasser till en närmare betraktelse öfver Tegnårs ,förnämsta skaldestycke Frithiof. Detta Nordens förnämsta epos, — skrifver han — ty så måste åtminstone jag anse det, bar, såsom det synes mig, detta s aldeslags väsentliga egenskaper: Det står nemligen först. och främst på historisk grund. Jag vill väl ej påstå att den gamla Frithiofssagan är ren historia. Den är alldeles för poetisk, äfven i sin enkla traditionella form, att för sådan kunna anses. Men, såsom fornsagorna i allmänhet, har den tydligen ett historiskt grundämne. Huru mycket, som derauti utgöres af diktens verkliga tillägg, är dock pumera svårt att afgöra. I sin helhet har deny iikasom de öfriga sagorna, kommit till oss såsom verklig historisk berättelse och såsom sådan gäller den inför den poetiska u fattningen af historien, ehuru den historiska kritiken kan derom tänka annorlunda. Den är vidare en tidsbild, en tafla af en försvunnen tids verklighet, icke blott den yttre, utan äfven den inre, så att den uttalar den ifrån det inre utgående karakteren af tidehvarfvet, hos både menniskor, förhållanden och händelser. Men den episka dikten måste tillika atgöra en bild af menskligheten i dess helhet, vara ett miniaturporträtt af den senares historia. Det enskilda tidsmoment skildringen omfattar, måste framställas i dess relation till mensklighetens gemensamma öden och bestämmelse, och i följd deraf måste den i sig innefatta ett framtidselement, genom hvilket den sammansluter sig till gemensamhet med alla tiders historia. Derjemte måste den vara en bild af personligheten; menniskan måste deruti se sin egen varelses inre aterspegladt i objektiv gestalt. Denna objektivering af menniskans subjektiva känsla utgör den djupa hemligheten af den episka skaldens förmåga, det hvarigenom han får makt öfver sina medmenniskor och tvingar dem att lyssna till sin sång. Det måste med ett ord kunna sägas om en episk dikt, hvad Baldurs öfverste prest säger om Wala: Hvad skett, hvad ske skall, det vet Walas djupa 5 ng. Den sång är tidens vaggsång, är dess drapa ock, Heimskringlas häfder gå på samma ton som den, Och mannen hör sin egen saga deruti.s Frithiof förenar alla dessa egenskaper i högre mått, än de flesta andra episka skaldestycken jag läst, med undantag af Walter Scotts romaner, som utgöra den nyare tidens verkligt stora episka poesi. Den utgör först och främst en bild af Nordens forntid. De personligheter. genom hvilka dennas inre karakter egentligen uttalar sig, äro Bele och I Thorsten Wikingsson, Helge och Björn. De