Aftonbladet – 26 juni 1868, sida 3

nen det är emellertid mitt eget fel. Jag rodde mig finna i hansaktning och tillgifenhet en ersättning som jag emellertid aldrig fullkomligt fann. Hvarför också falla ien såJan dumhet som att offra mig för hans skull? Han skulle nu kunna svara mig, att jag sjort detta offer i och för den käre aflidne, och detta skäl skulle förskräcka mig. Det förefaller mig som om min farfars ande, hvilken försonat sig med mig, skulle på nytt skilja sig ifrån mig och försvinna ur min värhet en stund jag trampade under fötterna Montrogers lidande. Jag underkastar mig allt detta. Ni lof var att tala med Montroger? Naturligtvis; men antag att Montroger blir förtviflad och att han icke samtycker. Men, i himlens namn! med hvilken rättighet?... Se nu bara! är ni icke åter svartsjuk på honom. Det förefaller mig som om en misstanke dolde sig på botten af er vrede! Låt mig aldrig höra en sådan, hör ni, aldrig! Hvarje tvifvel skutle döda mig. Nej, 0 nej! utbrast jag, i det jag kysste hennes hand, jag tviflar icke, och om jag någonsin skulle göra det, så jaga bort mig, glöm mig! Men säg mig, hur kan denne, man våga att sätta sig upp emot er? Århan då galen? Han har en svag bjorna och företer för öfrigt i sin karakter alla möjliga motsatser. Han är god, mensklig och öm, och på samma gång tåfäng, egoistisk och hämdgirig Han är en underlig natur, som eger de goda och dåliga instinkterna oredigt hopträngda i en hjerna, i hvars hvalf förståndets grundsten är svår att taga reda på. Han kar vara ridderlig och enfaldig, elak och ädelt modig. Gud vet hor han vid detta tillmal blir sinnade (Furts.j