Aftonbladet – 26 juni 1868, sida 3

afla, på hvilka hon länge målat, berättade nadame Lemaitre, min värdinna. Ämnet skule vara ett helgon, jag minns icke hvilet, men som blifvit kanoniseradt för sin stora osnygghet i lifstiden, något som bevisade den helige mannens gudomliga förakt ör verldens pral. Madame Donvadieu hade, nligt min värdinnas uppgift, fästat stora örhoppningar vid denna tafla, men plågades emmerligt genom sin oförmåga att verkligra dessa förhoppningar. Hon hade påräknat andeverldens hjelp, men icke en enda uppenbarelse ville infinna sig. Omellertid återfann jag nu vid kappridningsbanan mi. spiritistiska granne, hvilken med tankspridd min helsade mig, under let hennes blickar tycktes söka någon i den op, der jockeyerna och deras vänner samlat sig. Hvad vill spiritismen med jockeyerna? tänkte jag. Jag ville visst icke spionera på heligmålerskan, men kunde ej underlåta att lå och då observera henne. Hon var äfven len dagen lika svartklädd som vanligt, och hennes dystra drägt bildade en stark motsats mot de glada färger, hvilka skimrade från de öfriga damernas toiletter. Hennes leka anlete fick plötsligt en anstrykning af rodnad, hennes blickar lifvades, hon höjde ig på tå och sträckte sig framåt för att kunna se bättre, då en jockey i himmelsblå mössa och dito jacka skilde sig från kamraterna för att företaga de nödiga förberelelserna till ridten. En kort stund derefter syntes samme jockey på en svart häst spränga ram bland några andra, alla ilande mot samma mål. Mina blickar ville följa de ridande, hvilka skymtade förbi med, i ordets fulla bemärkelse; blixtens hastighet —-en strimma i gult, blått, rödt, grönt och alla mellanliggande nyanser, alltefter de färger, som jockeyerna buro—, men på samma gang kunde jag ej underlåta att gifva akt på madame Donnadieu, hvars åtbörder kommo mig att tro, det hon ämnade springa efter de ridande för att möjligtvis hinna upp dem och på samma gång som-de komma fram till målet. Hennes beteende väckte uppmärksamhet bland alla närstående. Man smålog och skakade på hufvudet, och en engelsman förklarade henne rent ut att hon var odräglig, emedan hon hindrade honom att se lord Hastings jockey. Men madame Donnadieu hörde icke på honom och hade, troligtvis äfven om hon förstått engelska, icke bevärdigat honom med någon uppmärksamhet. Jag har aldrig sett ett så passioneradt uttryck af spänd väntan, af ängsligt afbidande mellan hopp och fruktan. OM rd dd PP AA LT. —2D OA MD nd rr pe Ft mm ot Ft RA AA Ön An ng Ar 4 Jockeyerna hade kommit till målet, en anlände dit en half sekund före de andra, och han blef naturligtvis segervinnare. En stark rörelse uppstod bland åskådarne. Engelsmän och tyskar uttryckte sin otålighet, då de icke genast underrättades on: segervinnarens namn, d. v. s. hästens och husbondens i broderlig förening. Slutligen fick man veta att den engelske lorden vunnit priset. Engelsmännen jublade, och tyskarne hjelpte engelsmännen att jubla. ty fransmännen hade ju lidit nederlag, och då kunde tyskarne vara nöjda fastän deticke den gången varit de preussiska tändnålsgevären, som åstadkommit nederlaget. Det blefve nog härnäst, tänkte tyskarne -— jag såg på dem att de tänkte den vackra tanken — och emellertid fick man nöja sig med att engelsmännen gjort de odrägliga fransmännen en gan ska kännbar afbräck. Fransmännen sjelfva sågo lika leende ut, och om de icke kastade hattarne i laften och öfverlemnade sig åt några extravaganta uttryck af glädje öfver nederlaget, så visade de ej heller några motsatta känslor. Det var blott en och annan blusman, som svor smått öfver defördömda engelsmännen, och en krydkrämarepojke, hvilken brukar bära hem socker och diverse specerier åt mitt värdfolk, mumlade något om det rolösa Albion, hvilket skulle draga af med staden Paris hundratusen francs,förutom den vackra silfvervasen, som kejsaren består vid tilltället. Sjelf hade den unge ko lonialvaruadjunkten förlorat tio francs 1klingande valuta, ty han hade naturligtvis också ållit vad, och han får nog bära omkring stora qvantiteter specerier, innan han på drickspengar förtjenar in det beloppet. Men min spiritistiske granne? Jag hade, upptagen af det egendomliga skådespelet omkrivg mig, för ett ögonblick glömt henne. Då jag åter vände ögonen åt det hället, fann jag, till min stora öfverraskning och förskräckelse, madame Donnadieu afdånad i en ung mans armar. Den ädelmodige bjelparen, hvilken dock kanske icke så alldeles frivilligt öppnat sin famn, kallade på bistånd från de omkringstående för att söka återkalla den afsvimmade till medvetande, men hela grannskapet utgjordes af utländningar, hvilka hade annat att tänka på, än att få lif i en person, för hvilken de icke behöfde detringaste intressera sig. Det sällskap, i hvilket jag befann mig, lät föra den afdånade till vår vagn, der hon snart åter slog upp ögonen. Men i den blick, hon kastade omkring sig, säg man den vildaste förskräckelse målad. Den blå! Avar är den blå? utropade den stackars artisten och stirrade på sin omgifning. Vi sökte lugna henne och frågade hvad hon menade. År det möjligt, att icke den blå vann priset? sporde madame Donnadieu åter, och hennes ögon fortforo att stirra omkring sig. Jag upplyste henne hvem som blifvit segervinnare, men ångrade nästan detta meddelande, då jag fann hvilken verkan den gjorde I min olyckliga granne. Hon försjönk i ett halft medvetslöst tillstånd hvarunder hon med svag stämma då och då upprepade: Andarne skulle då icke tala sanning! — Det låg ett uttryck af så smärtsam ölfverraskning i dessa ord, att jag kände mig fattad af djupt medlidande för den olycklige artisten och sökte egna henne all möjlig omsorg. ) Hon fördes hem till vår bastad der madame Lemaitre och gamla Marguerite togc NNE vAmsa0söRN0 mRNA -! den tillkommandes hvarken utseende eller karaktär; de drömma endast om kassakistar Joch brölloppspresenterna. Den högsta lycka vde kunna tänk sig, är ett ekipage och ett