Aftonbladet – 26 juni 1868, sida 3

FUM 21 CJ UDD MV RR och de andra stora täflingsdagarna omsättas på Longehampsbanan, paturligtvis endast till ;hästafvelns förbättrande. Och så finna medemmarne af Englands öfverhus tillfälle att vöra en högst angenäm bekantskap, för de jd lesta af dem en mycket gammal bekantskap, som återupplifvas, med det gyllene huset i Paris, i hörnet at Boulevard des Italiens och fi Rue Lafitte, ty det är på Maison doree, som kapplöpningsdagen får sin afton, och hvad som icke rymmes der kan nog herbergeras på Cafe Anglais, snedt emot, eller på Cafe du Helder, i de eleganta salongerna en trappa app. De pund, som ännu återstå efter den stora striden i Boulogneskogen, finna sin användning i någon af de fashionabla klubbarne, till hvilka de artiga parisarne inbjuda sina gäster, som stundom återvända hem öfver Kanalen, lastade med rikt byte, stundom dagen derefter påträffas i ett träd bredvid kapplöpningsbanan i Boulogneskogen, der de hängt sig i ett anfall af spleen — allt naturligtvis till shästafvelns förbättrande. Tyskarne komma upp till Paris för att bivista kapplöpningarne, såsom jag nyss anmärkte, och om de icke våga många groschen, ty dertill äro de verkligen alltför förståndiga, hålla de dock sina små vad och äro mycket intresserade af det präktiga skådespelet, hvilket de finna både wunderschön och famos,, för att sedan skrifva moraliserande korrespondensartiklar och beklaga sig öfver det gränslösa sedeförderfvet i Paris samt i djupt intressanta volymer om tvåhundra ark stycket, uti ändlösa perioder visa sig sittlich enträstet öfver det spelraseri, som utvecklar sig vid kapplöpningarne i Paris och, jemte det luculliska lefoadssättet på Maison dorse, hvartill de tyska bokmakarne tyckas hafva någon slags fribiljett en corps, rätt snart störtar Frankrike i afgrunden, då Tyskland ej längre behöfver frukta frågan om Rhenl4 gränsen, hvilket åter bör helt och bållet be-J trygga tyskarnes välberättigade supremati, öfver den europeiska kontinenten. Det är derför de tyska filosofiedoktorerna kosta på sig en resa till Paris, för hvars åstadkommande de nödgats gifva några flera dussin privatkollegier i terminen, hvilket åter haft till följd att de tyska studenterna druckit några tusen Mass Bier mer än vanligt, ty något motgift skall den studerande ungdomen väl hafva mot de mördande privatkolle; iehäftena med deras kommentarier och särskilda appendices. Men parisarne sjelfva? De bjuda alla dessa främlingar välkomna och anslå en premie af hundratusen francs åt den, hvars häst kommer först fram till målet. I år var det en engelsman, en lord Hastings, som tog de hundratusen francs. Det säges, att han mycket väl behöfver dem och att ban förlorat så många tusen eller hundratusen pund sterling vid kappridningarne i England, att han varit totalt ruinerad, om icke Paris varit nog frikostigt att skänka honom hundratusen francs för att han ännu eger en god häst och en jockey så tunn och så liten, att han icke väger mer än några fåskålpund. Mången parisare tycker det vara orätt att så der slösa bort hundratusen francs, men då det är till hästafveins förbättrande, hvarom de många benbrutna och ihjälridna kreaturen bära tillräckligt vittnesbörd, för att icke tala om alla jockeyer och gentlemen riders, hvilka bryta nacken af sig, så får den missnöjdel parisaren trösta sig, och om han icke villj taga reson, så gör det heller ingenting, ty en pariserborgare har ingenting att säga i sin egen stads angelägenheter. Staden Paris är något helt annat än parisarne. Detl är municipalrådet eller stadsfullmäktige, som l. utnämnas af regeringen och hvartill dennal. aldrig tager andra än mycket pålitliga, personer, hvilka icke behöfva och icke heller vilja göra annat än tiga och bocka sig för hvarje proposition, som Haussmann-Pascha, den store Seineprefekten, framställer. Det är på det viset, som staden Paris anslagit hundratusen francs till hästafvelns förbättrande och som en engelsk lord stoppar i sin ficka, under det tyska skribenter frossa i skildringar öfver Paris gräsliga sedeförderf. Men staden Paris är då mycket rik? Staden Paris har ofantliga skulder och dessa ökas år från år, har man sagt mig. Jag tycker icke mycket om siffror och derför har jag aldrig forskat djupare i dessa saker; men så mycket har jag hört, att parisaren i allmänhet är högligen missnöjd med ställningar och förhållanden för närvarande. Huru länge detta sakernas tillstånd kan räcka, är svårt att förutsäga. Till min stora öfverraskning fann jag madame Donnadieu vid kapplöpningen i Boulogneskogen. Ehuru fortfarande min närmaste granne, hade jag icke återsett henne sedan den aftonen, då hon förde mig till den spiritistiske profeten. Hon fann mig troligtvis ganska otäcksam för det nöje, hon förskaffat mig nämnda afton, och dessutom oduglig såsom medium, hvarför hon icke vidare hedrade mig med sina besök. Jag hade gerna af artighet åtminstone gjort min visit hos henne, men hennes dörr var alltid stängd och jag såg henne icke mer i trappan. Man sade att hon arbetade flitigt och scke tog emot besök. Hon ville fullborda en TER fra TE Nr Jag skall aldrig kunna veta det så fullI ständigt, att jag må kunna beundra er som jag bör. ) Jag beundrar mig sjelf lyckligtvis icke så högt, jag. Jag vet med mig att jag är rättvis och uppriktig — se der allt! Ni tror att jag långt förr än nu behöft mitt mod, är det icke så? Ni tror att jag har lidit af min uppoffring och ni vill hafva bekännelsen om någon hemlig smärta, den jag dödat till följd af mitt löfte till Montroger? Nå väl!... ja; numera bör jag icke hållas -Jokunnig om någonting. Ert lif är mitt; allt hvad som sårat och gjort er ondt, vill äfven jag hafva del af, för att känna både lidandet och tillfriskpandet. År det då verkligen sannt att ni aldrig diömt om kärlek ? Det säger jag icke; tvertom: har jag ofta drömt derom; jag har önskat att kunna älska, men jag har aldrig älskat. Jag har lefvat i samma krets nästan alltid. Ni har sett dessa menniskor; och de öfriga, dem ni icke sett, voro och äro som dessa. Jag vet icke om det är en verkan af tiden, men det vet jag, .latt alla individer äro hvarandra i det närmaste lika. All uppfostran har samima resultat; alla tala och tänka på samma sätt. De tro på ingenting och hafva ingenting att förkunna. Icke heller kan man lära nagot om kärleken i de nya böcker som utkomma. ty det finnes i dem ingen kärlek. Det är mm sn rmAndat. nh oo käns TOA —52 PP mm AM AO — bt —K —— AA Sd mör Am dd nt Hm — hr