Aftonbladet – 26 juni 1868, sida 3

jag kände mig i detta hänseende höjd öfver hvad en och annan lågsinnad varelse kunde anmärka. Hvari bestod säledes det egentliga hindret? I fruktan att såra en galning? I faran af en duell med honom? Ack ja, svarade sakta Celie, inför hvilken denna reflexion undslapp mig helt högt, det vore verkligen illa att döda den, som tillslutit min farfars ögon och som på den tiden var värdig hela min högaktning, ty han befriade mig från den gamles förbannelse och sfstod ifrån mig utan hvarje bitanke. Ni bedrager er, Celie, han afstod ingalunda derifrån, ty han har anförtrott mig att han hoppades allt af er erkänsla. Också gjorde er oförmodade resa honom ursinnig Nåväl, må så vara! Men säkert är at jag ej kan uthärda de samvetsqval er häftighet uppväcker hos mig. Ack! jag gjord orätt i att någonsin... Hon tänkte säga att hon gjort orätt i at! afhöra bekännelsen om min kärlek, men jag hindrade henne derifrån. Nej, utropade jag ni har ej haft orätt i något, om icke i at offra hela ert lif för denne er farfars vän Emellertid tillber jag hos er detta storsinnade isstag, på samma gång jag afskyr de entaldiga föremålet för ert offer. Ni ha dock icko sagt mig allt, och ändå borde n göra det, nu då jag ner och älskar e tusen gånger mer än förut. Ni borde tal; med mig om framtiden. Dock! den må bl såsom ni vill. Tviflar ni redan på mig. efte ni är rädd för min häftighet? Förstår n icke att om jag komme er att utgjuta enda tår, jag icke mera skulle anse mig vär dig att lefva? Tala, ack! tala meral Lätor oss glömma fienden; han är icke i närhete nu. Tala med mig om er, ensamt öm er! Har i icke sagt er allt? frågade hör vet ni Icke nu hvem jag är?;