Aftonbladet – 25 juni 1868, sida 3

van helt enkelt sin törst efter vetande, och lt uppmuntrar honom också dertill. Helt unmorlunda är det med qvinnan, hvilken förlomarne icke tillåta att fördjupa sig i stulier, och hvilken de sociala lagarna — och itan tvifvel äfven naturen — pålägga pligter och band ända från hevnes ungdom. Det hjelper icke att hon undandrager sig äktenskapet och möjligheten af en familj; hon har familj ändå. Qvinnan är bestämd att vara mor. En instivkt, som på samma gång hos henne utgör ett slags samvete, ålägger henne en sorts adoption, d. v. s. en hjertats oaflåtliga omsorg för all okunnighet och svaghet, som möta henne på henucs väg. Om verlden och nöjet utplåna hos henne denna heliga instinkt, vet jag ej, men sökandet efter det sanna i tankens högre regioner höjer alltid det menskliga sinnet utan att vända det ifrån hvad som är naturligt. Så snart jag återkom till mitt land och mitt hem, insåg jag hvilka stora pligter min rikedom och min frihet ålade mig. Jag hade ingen ursäkt i någon sorts familjeband, som kunde upptaga mina omsorger. Ju mera jag rådde mig sjelf, dess mera fann jag det vara min skyldighet att lefva för andra. Under tio år, dem min farfar tillbragt i denna landtliga stillhet och tillbakadragenhet, hade han uträttat ofantligt mycket godt. Hah hade skapat den lilla kolonien vid Canielle, skapat den af riktiga hedersmän, dem kriget stympat och tvungit att återgå till sina hem och förblifva der, Vidare hade han sörjt för deras intellektuella bildning och lyckats deri. Men efter sin dukdor och under min frånvaro, och då flera af de gamla inom kolonien dött undan började den följande geuerationen så småningom att försämras. Det var säledes hög tid att sysselsätta sig med dem. De bart och barnbarns för hvilka min farfar jotresse