Aftonbladet – 19 juni 1868, sida 2

Men vet ni, svarade hon i det hon åte drog sin hand ur min, att jag ändå icke ä så nöjd med er, som ni kanske tror. Hurt har ni kunnat ett enda ögonblick hysa så dana vansinniga tankar, som att jag någon sin skulle älskat denne man? Då jag före slog er tant att låta er undergå detta prof fann jag så osannolikt att ni skulle låta e fångas, att jag nästan var frestad att uppgifva alltsammans. Jag trodde att min gudson skulle tänkt bättre om mig än så! Ack, min innerligt älskade gudmor! utropade jag i det jag föll till hennes fötter inga spetsfundigheter, jag ber, i ett sådant ljufligt ögonblick! Jag skulle då, å min sida, kunna förebrå er, att niså mycket fruktade och ringaktade min kärlek, att ni ville döda den till hvad pris som helst. Men, ser ni, jag har inte låtit tillintetgöra mig i alla fall; min kärlek har varit starkare än min förtviflan och hon måste vara bra sann och öm, denna kärlek, då eder olycka kommit mig att glömma min. Ni hade ej velat att jag skulle antaga det ni kunnat begå en därskap. Men — jag trodde det ändå och jag ville icke fördölja det för er. . Många ha ju trott detsamma. Jag hade långt förut tänkt mig möjligheten af ett sådant fel hos er, utan att ag derföre ville uppgifva min kärlek. I denna min obevisade misstanke låg mitt hopp att kunna besegra er och jag föresatte mig äfven att uppbjuda allt för att lyckas. Jag ville till hvad pris som helst utplåna spåret af era lidanden eller förskaffa mig rättigheen att dela dem. Näväl; jag har ingenting stt utplåna; ni behöfver hvarken hjelp eller vesky d; ni står ren och stolt framför mig, ch jag, jag ligger vid era fötter som en yrottsling, emedan jag ej fullt uppfattat er. Ar det denna triumf ni sökt? Vill pi kanända säga åt mig som ni en gång sade åt