Aftonbladet – 18 juni 1868, sida 3

FJERDE DELEN. Den gamle trotjenaren i slottet väntade icke tills jag hunnit begära audiens, Fröken hade förutsett att jag skulle komma och gifvit befallning om att föra mig in: Hon väntade mig således! Jag var så upprörd, att jag hade önskat qvarhålla Stephen, men han drog sig tillbaka 1 det han sade: Om ni vill meddela mig något, så vet ni hvar jag finnes. 7 Celie var ensam i salongen. Hon skulle således icke mottaga någon mer än mig, och ingen skulle atbryta oss, men detta ögonblick, fordom så ifrigt efterlängtadt, hade nu, tyvärr, kommit på förtviflans vingar. Hon mottog mig med en viss återhållen glädje. Hennes blick, som jag icke vågade söka, sökte modigt min. Jag kände all en anklagad persons oro och förvirring, under det hon nästan tycktes ega en domares lugna ilvilja. Hon räckte mig vänligt handen, gande: Det var ett godt tecken attniredan är här; nu skola vi tala förstånd. Ni väntade mig, utropade jag. Naturligtvis., svarade hon; ni kunde väl icke resa utan att säga mig farväl Hvarföre skulle jag resa? Man har sagt mig att ni icke mera fordrar det. Nåväl, om ni qvarstannar, bevisar det helt enkelt att ni tillfrisknat fullkomligt från er själssjukdom. Jag är nästan mera n5jd dermed; det är lugnare och säkrare på det sättet. Var det detta ert beslut ni ville till kännagifva?) ge Nej; jag kom icke hit af denna orsak. Jag är hädanefter: sjelf herre öfver mina tankar, mitt samvete och min vilja, Jag kom för att tala om Per, icke om mig sjelf.s AJag hörts